Behind Closed Eyes

Kapitel 10

Izabelles POV

Jag är i mitt rum, dörren är låst och jag kan inte få upp den. Min mamma kommer ut från ena hörnet ur mitt rum. Hon börjar slå mig. Hon slutar inte. Hon fortsätter. Slagen blir bara hårdare och hårdare. Mitt hjärta slår snabbare och jag vet inte vad jag ska göra. Hon fortsätter slå mig. Plötsligt tar hon fram en kniv från hennes ena högra bakficka.

"Bella vakna!" viskar någon desperat samtidigt som hon försöker väcka mig. Jag sätter mig hastigt upp Jag är alldeles kallsvettig och mina ögon vidöppna. Jag tittar runt i rummet och sedan ser jag Kathrine. Hon kollar oroligt på mig.

"H-hon slog mig och hon slutade aldrig. Sen tog hon fram en kniv ur hennes högra bakficka." är allt jag hinner säga innan jag börjar gråta.

"Shh, det var bara en mardröm, det var inte på riktigt." säger Kathrine. Jag lägger mig ner igen och Kathrine pillar med mitt hår. Jag känner mig så trygg i denna sängen. Kathrine är så snäll och lugn.

Jag måste ha somnat igen eftersom jag vaknar av lukten av pannkakor. Jag vänder mig om och kollar runt. Rummet är tomt. Jag reser mig upp och går r till de andra tjejernas rum. De är också tomt. Alla måste vara nere.

Jag tar på mig en hoodie innan jag går ner till dom andra. Jag är för trött för att bry mig hur jag ser ut just nu.

"Hej sömntuta."

Lisa ser mig först och alla andras blickar vänds mot mig när hon sa det.

"Hej.", mumlar jag medan jag tar en talrik och lägger på två pannkakor på den. Jag vill bara få denna dag överstökad.

Kathrine står bakom mig och klappar försiktigt min axel. Det hjälper lite. Jag kan se att hon är orolig för mig, jag får prata med henne senare.

Jag äter mina pannkakor under tystnad innan jag börjar gå uppför trapporna. Då kommer jag på att jag inte har mina grejer här så jag har inget att ha på mig.

"Lauren!" ropar jag. Hon kommer in i Christinas, Kathrines och Amys rum.

"Vad är det?"

"Skulle jag kunna få låna lite kläder?"

"Självklart." säger hon och vi går in till hennes rum och hon öppnar sin garderob.

"Låna vad du vill" säger hon och ler innan hon går iväg.

Jag ler tillbaka och väljer sedan ett par jeansshorts och ett vitt sött linne med ett silvrigt halsband. Jag går in i badrummet och byter om. De passar perfekt. Sedan lånar jag hennes plattång och plattar snabbt mitt hår innan jag går till Lauren.

"Tack! Men lyssna, du behöver inte följa med idag. Det kommer förmodligen inte sluta så trevligt och jag vill verkligen inte att du blir skadad." säger jag.

"Det är okej Bella, jag vill hänga med. Jag finns alltid här för dig." säger hon och ger mig en kram. Denna familjen älskar nog att kramas, man jag klagar inte. Efter år utan några kramar är det riktig trevligt.

Christina och Lisa kommer in. De sätter sig på Lisas säng mittemot oss.

"Är du redo för att åka?" frågar Christina mig.

"Jag kommer nog aldrig att vara redo, men jag antar det." svarar jag.

Hon nickar och förstår vad jag menar. Alla fyra reser oss upp och går mot bilen. Christina kör och jag sitter bredvid henne. Lisa och Lauren sitter bak.

Vi kör upp på min gamla uppfart och kliver ut ur bilen. Vi går mot dörren. Jag tar ett djupt andetag innan jag ringer på dörrklockan. Lisa och Christina står på varsin sida av mig och Lauren står bakom. Jag ser att de försöker skydda mig, men de har inte en aning om vad som väntar.

Min mamma öppnar och grimaserar när hon ser vem det är.

"Åh hej. Det är du." säger hon

"Ja, jag kom bara för att hämta mina grejer. Mamma det här är mina vänner Christina, Lisa och Lauren. De har kommit för att hjälpa mig."

"Välkommen." säger hon till dom och ler. "Trevligt att träffas"

Vi går in och jag leder dem till mitt rum. När vi kommit till mitt rum säger Lauren, "Men...hon verkar riktigt trevlig."

Jag suckar.

"Det är skådespeleri, hon vill inte att någon ska veta hur det egentligen är" berättar jag. Hon brukar göra så. Min mamma agerar alltid annorlunda när runt andra människor än när bara jag och hon är ensamma.

Jag tar fram min största resväska och lägger i alla mina kläder där i. De andra packar ihop mina skor och mina smycken så länge.

"Kan jag få prata med dig en sekund Bella?" ropar mamma nerifrån.

Jag låtsas som om jag mår bra men i själva verket är jag livrädd.

"Ja visst, vänta lite bara."

Vi har nästan packat allt och är redo att gå. Jag går ner, undra vad som kommer hända den här gången.

Laurens POV

Bella går ner och jag och mina systrar ser oroligt på varandra. Jag slår vad om att vi alla tänker på samma sak. Vi kryper långsamt till trappan, förhoppningsvis kan vi höra vad som händer.

"Varför tog du med så kallade vänner med dig?" frågar Bellas mamma.

"Eftersom de är mina vänner och de ville hjälpa till" svarar Bella.

"Eller hur? Hur länge kommer det hålla den här gången Bella? Du vet att du inte är bra på att hålla vänskapen. Du brukar alltid backa från dina vänner och driva bort dom."

Vad menar hon med det? Har Bella förlorat många vänner innan? Det är så mycket skada och smärta som hon bär inom sig. Jag hoppas att hon en dag litar på mig och mina systrar tillräckligt för att berätta för oss.

"Jag bryr mig inte längre om vad du tror," säger Bella lugnt, men jag hör hur hennes röst spricker.

Jag vill gå ner och hjälpa henne innan det blir mycket värre. Men Christina skakar på huvudet. Inte än antar jag. Vi kryper sakta närmre trappan.

"Jag trodde aldrig att du faktiskt skulle lämna. DU KOMMER INTE ATT LÄMNA MIG!!" skriker hennes mamma högljutt.

-----------------
Hej allihopa!
Jag funderar på att avsluta denna novellen. Jag är inte jätte nöjd. Men skriv vad ni tycker.

PS. Jag har börjat på en nya som kommer bli bättre!

~Wilma