Behind Closed Eyes

Kapitel 2

Izabelle's POV

Jag går in genom min ytterdörr.

"Mamma...vad är det som händer?" frågar jag försiktigt.

"Du berättade aldrig för mig vart du skulle. Jag ville att du skulle stanna här och hjälpa mig att packa upp, men allt du är, en självisk, ohjälpsam, otacksam person som bara bryr sig om sig själv. Jag vet inte ens varför jag försöker hitta på roliga saker för dig eftersom du verkligen inte förtjänar det." skriker hon åt mig

Varje ord känns som slag i magen. Orden tar hårt och jag får kämpa för att inte börja gråta.

"Fine, whatever." svarar jag snabbt, medan jag trycker in mina naglar i handen.

Hon kommer närmre mig och jag blir rädd. Jag känner hur klumpen i min mage växer. Jag har en hemsk känsla och jag är ganska säker på vad som kommer hända. Jag blundar och väntar på slagen. Men dem kommer inte. Hon höjer sina ögonbryn och kollar på mig med döda ögon.

"Du skulle bara våga använda den tonen mot mig igen!" säger hon samtidigt som hon slår till mig två gånger.

Min högra axel bultar. Jag har fått nog. Jag tar min telefon och min nyckel och springer ut ur huset så fort jag kan, utan att kolla bakåt. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen, det är inte direkt så att jag har vänner här som jag skulle kunna gå till. Jag suckar och fortsätter intala mig själv att inte börja gråta.

Jag går längs trottoaren tills jag når en sandstrand. Jag sjunker ner mot en palm som står på stranden samtidigt som jag släpper lös mina känslor. Jag kramar om mina knän samtidigt som jag låter all min sorg, ilska och smärta komma ut. Jag gråter så jag knappt hinner andas.

Plötsligt känner jag hur någon försiktigt rör min axel, jag vänder snabbt mitt huvud, och kollar på personen.

"Bella, vad har hänt?"

Det är Lauren, hon ser väldigt orolig ut. Jag är säker på att jag ser ut som en enda röra. Ugh.

"Ingenting..." säger jag samtidigt som hon sätter sig bredvid mig. Hon lägger armen runt mig och jag kramar henne samtidigt som jag fortfarande snyftar lite.

"Du behöver inte prata om det, men jag lyssnar gärna om du vill berätta." säger hon.

"Jag... Jag hade ett ganska stort bråk med min mamma", säger jag samtidigt som jag ser till så att blåmärket på min axel täcks av min tröja. "Jag vågar inte gå hem, inte nu. Det går bara inte!"

Lauren ser på mig med tårar i ögonen, jag är säker på att hon försöker tänka ut något.   "Jag är ledsen Bella." säger Lauren samtidigt som hon kramar om mig hårt, " Vill du komma hem till mig på middag?" Min syster Katherine är bäst på att baka och hon har gjort en tårta till efterrätt!"

Jag är rädd för att gå med henne och jag är verkligen rädd för att lita på Lauren men jag nickar ändå. Äta tårta låter definitivt bättre än att sitta och svälta på stranden.

Hon ler mot mig och säger: "Okej då, kom så går vi! Jag bor inte så långt härifrån. Jag borde berätta något men..."

"Va?" frågar jag nervöst

Hon skrattar lite innan hon säger: " Ja, jag har 10 syskon, fem systrar och fem bröder. Det kan vara lite högljutt och galet men alla är jättetrevliga, tro mig!"

Med tanke på att jag är det ända barnet och bara har en förälder har hon den raka motsatsen.

"Okej." är det enda jag får ur mig.

Vi går mot Laurens hus, wow det är enormt! Antar att det måste vara stort om det ska passa för tretton personer. Vi går in genom ytterdörren och möts utav en något yngre tjej än oss som skriker: "Lauren! Middagen är klar om några minuter, mamma undrade vart du tog vägen."

"Det här är min lillasyster Dani" berättade Lauren medan vi går in i köket. Det verkar som att alla redan var där när vi kom. Jag möts utav tolv blickar och när det upptäcker mig slutar de prata. Det blir pinsamt tyst och alla sitter och kollar på oss.

"Pinsamt!" säger Lauren.

"Detta är Izabelle Johnson, Bella detta är min familj. Mamma jag hoppas att det är okej att Bella stannar på middag." Laurens mamma ler och nickar som svar.

"Välkommen Izabelle, jag antar att vi kan presentera oss i åldersordning." Laurens mamma verkar så trevlig!

"Det skulle va snällt, tack." säger jag blygt

"Jag heter Michael och detta är min fru Lynne." säger Laurens pappa.

"Jag heter Mike."

"Jag heter Christina."

"Jag heter Katherine."

"Jag heter Lisa."

"Jag heter Amy."

"Jag heter Alex."

"Ja, du vet ju redan mitt namn" säger Lauren skrattandes

"Jag heter Dani."

"Jag heter Christian."

"Jag heter Nick."

"Jag heter Joey och jag är yngst!" säger en liten stolt, söt kille.

Jag skrattar lite och det gör alla andra med."Wow!" säger jag. "Det kan ta lite tid att komma ihåg det, men det är verkligen jättetrevligt att träffa er alla!" säger jag med ett stort leende på läpparna och alla andra ler tillbaka.

Vi äter den bästa middagen jag ätit på länge. Pasta Carbonara med Caesar sallad. Det var så gott och inte bara maten var fantastisk utan det var även en fantastisk stämning. Det fanns alltid ett bra samtalsämne. De verkar verkligen som en nära familj. Lauren ska vara så lycklig, hon har ingen aning om hur bra hon har det...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej allihopa!

Det är verkligen roligt att skriva, hoppas att ni gillar att läsa den.

/ Wilma