Det känns som om det var igår du var en del av mig.
Jag minns allt, fast ändå ingenting. Jag minns hur du såg på mig en sista gång, för att sedan vända om och gå din väg. Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark. Men värmen från dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu vet jag att allt kan gå fel bara jag blundar lite för länge. Jag berättade så mycket för dig.
Öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången någonsin. Nu känner jag mig tommare än aldrig förr. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig.
Allt som var vi var en lögn. Allt som du sa, allt som du gjorde och allt som du borde gjort betyder ingenting nu. Ändå betyder det allt. Du levde i en lögn och tvingade mig att leva där med dig.
Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...
"Vad gör du?"
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise stod i dörröppningen.
Hans mörka hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
"Skriver du en dikt?"
Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
"Varför skriver du på svenska?"
"För att du inte ska kunna läsa det, förstås." Jag log. "Alla har vi våra hemligheter, Blaise."
Han skrattade och blottade en rad av perfekta, vita tänder. "Det är sant." Han satte sig ned bredvid mig på sängen. "Något nytt om..."
"Nej", avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen. "Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt."
"Mm." Han nickade men hans rynkade panna skvallrade om att han inte trodde mig.
"Blaise." Jag vände mig om och mötte hans blick. "Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut."
Blaise ryckte på axlarna. Han strök sakta min fjälluggla Shanti över fjädrarna. Hon klapprade tillitsfullt med näbben och satte sig tillrätta i hans knä.
"Jag tycker det är skönt att han är borta."
"Jag vet."
"Han ställde bara till det för sig", sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. "Det var kanske lika bra att han försvann."
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig. Samtidigt kunde jag förstå Blaises lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot Blaise, trots att de varit vänner i flera år. Ärligt talat så hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
