Draco hade tränat på transferens i flera månader. Ändå blev han nervös varje gång han skulle använda sig av det, vilket irriterade honom. Men nu stod han här och blickade upp mot det väldiga slottet. Han kunde känna hur benen under honom skakade lite, och han hade svårt att avgöra om det var för att han var rädd eller nervös. Det han skulle göra nu var idiotiskt och rent av livsfarligt. Men han var tvungen. Någonstans i hans nedkylda hjärta kände han ett stygn av ansvar, ett stygn av dåligt samvete. Han var tvungen att varna Zabini. Draco drog upp den svarta huvan över huvudet så att den täckte större delen av hans ansikte. Sedan satte han sig ner på huk och väntade. Han visste att Zabini skulle komma den här vägen. Det hade han själv sett till. Zabini skulle vara för korkad för att fatta att brevet som Draco skickade var falskt. Först hade Draco tänkt använda sin egen uggla, men med tanke på deras alltför ansträngda relation och att Zabini i allra högsta grad fortfarande var rädd för Draco, inte minst efter att denne nästan hållit på att ta livet av honom under förra året, så hade han kommit till insikten att det var bäst att använda en annan uggla.
Dracos andedräkt blev till imma i den kyliga decembernatten och han frös så han hackade tänder. Rimfrost hade börjat bildas i hans långa, vitblonda lugg och ögonfransarna kändes tyngre än vanligt under iskristallerna som började bildas på dem. Varför gjorde han det här? För vems skull gjorde han det egentligen? Otåligt trampade han runt i snön i ett försök att hålla värmen då han plötsligt frös till och lyssnade. Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.
Blaise Zabinis profil dök upp i Dracos synfält. Till Dracos stora lättnad hade han inte blodsugaren Nott med sig. Nej, Zabini kom gående helt ensam över den snötäckta marken, hela tiden med en orolig blick över axeln. Draco kunde inte låta bli att flina tyst för sig själv. Zabini – alltid lika harig.
Draco väntade tills Zabini hade kommit ända fram till gläntan där han stod gömd bakom träden innan han klev fram. Blaise, som osäkert hade stannat till med det skrynkliga brevet i ena handen och den lysande trollstaven i den andra, höll på att falla omkull i blotta förskräckelsen när Draco plötsligt klev fram ur skuggorna. När han insåg vem det var han hade framför sig – sin före detta klasskamrat och inte Lord Voldemort själv – drog Blaise hastigt efter andan. Hans mörkbruna ögon var så uppspärrade att Draco tyckte att han påminde om Bellatrix.
"Dr...Draco!" utstötte Blaise flämtande. "Vad...Vad gör du här?"
Även om inte Blaise kunde urskilja Dracos ansikte helt och fullt så fick det han såg honom att dra ännu mer efter andan. Dracos ansikte var visserligen fortfarande blekt, men nu på ett nästan spöklikt sätt i kontrast till den vita snön. Över vänstra kinden hade han ett avlångt rivsår som såg ut att fortfarande blöda lite. Han hade gamla sår här och där i ansiktet och mörka ringar under ögonen.
"Men...hur mår du?" stammade Blaise fram och stirrade på Draco med ett ansiktsuttryck som var både förskräckt och medlidande. "Vad har hänt med...dig?"
"Ingenting", sa Draco i ett tonläge som gjorde Blaise ännu mer rädd. Han lät varken hånfull eller elak utan... sorgsen.
"Jag har inte mycket tid, så vi behöver..." Han gjorde en gest mot skogen istället för att avsluta meningen. "Vi kan inte stå här." Draco vände på klacken och började snabbt gå bort mot träddungen, samma träddunge där Blaise, Elli och Nott hade gått för att träna med The Snakes. Blaise fick småspringa för att hinna med, fortfarande lätt flämtande efter chocken att träffa Draco när det var sin mamma han förväntade sig möta.
Draco stannade till i gläntan och Blaise försökte möta hans blick. Draco tittade bort, på en punkt ovanför Blaises högra axel. Medan Blaise vuxit över sommaren så kändes det som om Draco blivit mindre.
