PG 13+
Han kunde höra henne komma trots att hennes höga klackar knappt rörde vid golvet. Han avskydde henne så starkt att han till och med hade lärt sig hur hennes fotsteg lät. Han hatade hennes vita hy, genomträngande ögon och den där blicken som alltid verkade se på honom med sådan avsky. Han hatade hur hon alltid verkade ge rätt svar, veta allt, kunna allt. Hatade hur alla, till och med Mörkrets herre, alltid fick en särskild glimt av beundran i ögonen när hon talade. Mest av allt hatade han hur hans far svansade efter henne, fjäskande och full av en äcklig sorts beundran som Draco aldrig hade sett hos honom tidigare.
Han blundade och hoppades att hon skulle sätta sig någon annanstans. Öppnade ögonen. Självklart inte. Hans grå blick mötte hennes och det kändes som om den brände hål genom hans kropp, rakt igenom den isbarriär som han så omsorgsfullt byggt upp i alla dessa år och rakt in i hans innersta, där det fanns ett hjärta som pumpade lika mycket känslor som någon annans.
"Du har mycket i tankarna, Draco", sa Jessica Raven på sitt tysta, kyliga sätt. Trots att hennes röst var låg var den full av styrka. "Det är inte bra att ta hand om sådant på egen hand. Låt mig hjälpa dig." Hon log, men det fanns inte ett enda uns av värme i det leendet. "Hur kan jag stå till tjänst?"
"Jag behöver inte din hjälp!" Draco kämpade med att stå emot impulsen att kasta sig upp från stolen.
"Du behöver väldigt mycket hjälp, lilla vän." Jessica fortsatte att le medan hon snurrade sin trollstav mellan fingrarna, lät den sakta glida från hand till hand. "Det är flickan, eller hur? Du kan inte släppa flickan..."
"Låt mig vara ifred!" Draco förlorade över impulsiviteten och stolen flög i golvet när han reste sig upp. Jessica lyfte blicken och såg honom rätt i ögonen. Sekunden efter genomborrade smärtan Dracos bröst, och han föll skrikande ihop på golvet. Där låg han som en sprattlande patetisk hög och kippade efter luft.
"Kära Jessica", Bellatrix kom släntrande mot dem. Hennes svarta hår dansade över axlarna och klädnaden var söndertrasad och blodig. I ena handen höll hon ett blodigt stycke, resterna efter ett mugglarbarn. Hon vaggade det döda barnet en stund, nynnade lågt vartefter hon gav upp ett galet skratt och slängde det ifrån sig.
"Jag ser att du tar lite tid tillsammans med lilla Draco på egen hand."
Jessica svarade inte utan såg bara med ett visst mått av avsky på det blodiga, livlösa stycket. "Var har du fått tag i det där, Bellatrix?"
Bellatrix hade sjunkit ner på huk bredvid Draco. Hon strök en hårslinga ur hans panna, lutade sig ner och kysste honom på pannan. Sedan tittade hon upp mot Jessica. "Bara en liten present till min herre, ja MIN Herre. Han vill helst ha dem färska... Men föräldrarna gjorde ett sådant motstånd. Jag kunde inte låta bli att slakta det framför ögonen på dem, förstår du, kära Jess."
"Kalla mig inte Jess", sa Jessica kyligt. Sedan vände hon uppmärksamheten mot Draco som fortfarande låg kvar. "Res på dig."
Dracos kropp värkte efter förbannelsen men han vågade inte trotsa henne ännu en gång. Förödmjukat krälade han upp på fötter. Han trampade nästan på det blodiga byltet, och kände vågen av illamående strömma genom kroppen. Han vände sig bort och kräktes kraftigt. Jessica och Bellatrix betraktade honom. När han var färdig räckte Jessica honom en näsduk. "Du måste få starkare mage, Draco. Nästa gång tvingar jag dig kanske att äta upp det."
"Var inte så hård, Jessica." Jessicas bror, Avery, stod plötsligt bredvid dem. Av alla i sällskapet så var det honom som Draco tyckte bäst om. Han hade aldrig hånat eller skadat honom och dessutom hade han hjälpt Draco en hel del. Nu lade han armen om sin syster, som stod helt stilla i hans omfamning. Hon njöt inte av det men verkade inte misstycka heller. Fortfarande gav hon Draco den där blicken, den som fick honom att känna sig som en öppen bok. Han vände sig för att gå därifrån, men en brännande smärta i vänster arm fick honom att stanna till. Tydligen hade de andra känt samma sak, för Jessica sa: "Det är dags." Utan en blick på någon tog hon sig ur Averys omfamning och försvann bort mot Rummet. Draco kallade det så. Rummet där de höll sina små möten. Han visste mycket väl vad smärtan i dödsätarmärket betydde. Voldemort hade kallat dem till sig. Ännu ett uppdrag, eller någon att bestraffa. Någon som hade förrått eller gjort Herren besviken. Någon som kanske inte skulle lämna salen levande i natt. Draco bad en tyst bön om att det inte skulle vara han eller hans far som skulle bli offer för de andras underhållning. Jessica däremot skulle det inte röra honom i ryggen om det blev. Draco var dessvärre fullt medveten om att den önskan var helt onödig. Jessica tillhörde herrens favoriter. Henne skulle han aldrig bestraffa, för hon skulle aldrig ge honom en anledning till det.
Neville kröp ihop i den sorgliga hög som han var. Tårarna hade bildat små rännilar i hans ansikte, och kinderna var fortfarande alldeles våta efter deras framfart. Den avbrutna trollstaven höll han i ett hårt grepp, trots att den aldrig mer skulle kunna användas. I öronen hörde han fortfarande deras skratt när de bröt den på mitten. Neville visste att han inte borde vara arg på dem för det. De hade bara behandlat honom såsom alla andra alltid hade gjort, och på det viset som han förtjänade. Att de gick två årskurser under honom hade ingen betydelse. Han var den eviga nollan. Pojken med det runda ansiktet som bodde hos sin konstiga farmor och som inte kunde utföra en enda besvärjelse rätt. Pojken som alla gryffindorare skämdes att ha i sitt elevhem. Pojken utan vänner. Insikten fick honom att börja gråta igen. Han snörvlade så högt att det tog flera minuter innan han insåg att han inte var ensam. Förskräckt tittade han upp och mötte en annan pojkes blick. Pojken satt uppflugen på stenmuren och iakttog honom bistert. Neville kände igen honom. Ännu en Slytherinelev. Hur kunde han ha sådan otur?
"Gör det fort då!" Neville reste sig upp och ställde sig framför pojken. "Här, gör det på en gång! Du kan ju alltid fortsätta där de andra slutade!" skrek Neville och viftade med sin avbrutna trollstav. "Jag kanske har något annat du kan förstöra. Vänta..." Han grävde i sin ficka och fick upp sin minnsallt, som han fått av sin farmor under sitt första år. "Här! Varsågod!" Han sträckte fram den åt Theodore Nott. Nott tog inte emot den. Nevilles händer skakade så kraftigt att minnsallten åkte i golvet och rullade in under en gammal rustning. Med ett kvidande läte sjönk Neville återigen ner på golvet i fängelsehålan med händerna för ögonen. Om han låtsades tillräckligt mycket, så kanske han slutade existera.
"Du fattar väl att du måste stå upp och slå tillbaks. Annars kommer de aldrig att låta dig vara."
Neville blev så chockad att han slutade gråta. Han tittade upp på Nott med rödsprängda ögon.
"Va?"
"Sanningen", sa Nott sakta. "Ont ska med ont fördrivas."
"Hur då?" Neville viftade med sin brutna stav. "Jag kan inte..."
Nott klev fram till Neville och tog staven ur hans hand. Han stirrade ett ögonblick på den, och räckte sedan över den till Neville igen. Trollstaven var hel. Neville gapade. "Hur gjorde du...? Vänta! Vart ska du nu?" Neville hade ingen lust att vara ensam i fängelsehålan längre, och småsprang efter Nott.
"Min stav!" flåsade Neville. "Du lagade den! Hur? Jag menar, du bara..."
"En del frågor är bäst om de inte besvaras", svarade Nott kallt. "Jag skulle råda dig att vara aktsam med den där i fortsättningen. Hur de kunde låta er interagera med de där varelserna i skogen har jag svårt att se logiken i."
Neville stannade tvärt. Insikten slog honom plötsligt. "Det var du", sa han sakta, mer till sig själv än till Nott.
"Det var du som kastade patronusen. Det var du som räddade oss!" Neville slet tag i Notts arm och tvingade honom att stanna. Han var så upphetsad och skrämd på samma gång att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. "Du jagade bort alla Dementorerna! Men...varför?" Neville rynkade pannan. "Varför? Du är en Slytherin, varför skulle du..."
"Vi går jämt ut nu", sa Nott. "Vi är kvitt."
"Men, jag förstår inte. Hur? Vart ska du?"
Neville gjorde ytterligare ett försök att följa efter Nott, men ormen som dolde ingången till Slytherins sällskapsrum slog ihop framför näsan på honom.
