"Regler är regler, Jacobsson. Jag är ledsen."
Professor McGonagall gav mig en blick som tydligt talade för att meningen hon yttrat inte var annat än sanningsenlig. Ändå väcktes frustrationen i mig.
"Varför? Ni måste kunna ge ett svar på varför!"
"Jacobsson."
Professor McGonagall stannade till utanför cellen. Jag tyckte att hennes ögon såg fuktiga ut.
"Ni är tryggast här ett tag. Tro mig."
"Men..."
"Inga men."
För ett ögonblick var den gamla McGonagall tillbaka. För första gången gjorde hennes barska tonläge mig trygg.
"Du vet att det här är den bästa bestraffningen du kan tilldelas i nuläget. Hade någon av de andra fått ta hand om det här hade det slutat betydligt mer smärtsamt. Jag hämtar dig imorgon kväll. Hitta inte på några dumheter. Då kanske Severus inte är lika skonsam nästa gång."
Hon betraktade mig ytterligare ett par sekunder medan hon låtsades rätta till hatten. När hon vände på klacken kunde jag se hur hon frenetiskt blinkade.
Långsamt lät jag ryggen glida nedför cellens kalla stenvägg. Fängelsehålan var precis lika deprimerande som jag hade föreställt mig den. Jag vände huvudet uppåt, lyssnade.
Tanken på att Slytherins sällskapsrum fanns rakt ovanför mig skänkte mig ingen tröst.
"Tack så mycket, kära professor Snape", muttrade jag högt för mig själv. "Det var verkligen fint av dig att använda fängelsehålan som bestraffningsmetod. Självklart är jag oerhört tacksam." Jag fick tag i ett par småstenar som fanns framför mig och slängde i väg dem. Det ekade ödsligt när stenarna träffade väggen på andra sidan. Jag reste mig upp och lade händerna kring gallerpinnarna. Ruskade dem lite, så som jag sett på film, men det landade inte någon nyckel framför mina fötter. Det var tyst. Så väldigt tyst. Det enda ljud som hördes var vattnet som droppade från taket och råttor som ilade över golvet. Jag kom att tänka på boken som jag läst på tåget den dagen jag reste till London. Samma känsla som fallit över mig då kom över mig nu. Om jag bara hade fått stanna kvar i Sverige så hade jag besparats så mycket smärta. Om jag bara varit mitt gamla jag, fortsatt mitt gamla liv, med mina gamla vänner.
"Men det tänkte du väl inte på, mamma?" sa jag rakt ut i ingenstans. "Vad tänkte du på, egentligen? Det kommer du aldrig att kunna berätta. Men om du ser mig nu, så kan du väl åtminstone ge mig ett tecken på att du ångrar dig?" Samtidigt som jag uttalade den sista meningen tog jag ytterligare en näve sten och kastade.
En av stenarna träffade skallen på en sedan länge död korp som låg i en sorglig hög i ett av hörnen.
Suckande lutade jag huvudet i händerna. Hogwarts – sett som den bästa och främsta skolan för häxor och trollkarlar någonsin. Jag kunde minnas hur avundsjuka mina klasskamrater hade varit när jag berättade att jag skulle få börja där. Jag hade nästan blivit arg på dem. Arg för att de inte förstått att jag gjort vad som helst för att få stanna på den svenska trollkarlsskolan Magisterium, trots att den i jämförelse med Hogwarts liknade en grå cementklump. Nu saknade jag den ännu mer - skolan där alla med magisk förmåga, oavsett ursprung, var välkomna.
"Tänk om du får gå i samma klass som Harry Potter", hade min vän Simon sagt med vördnad i rösten och förväntan i de mörka ögonen. "Tänk om du till och med får prata med honom."
