Vi bara gapade.
"En mugglare?" ekade jag och Blaise i kör.
Blaise stirrade skeptiskt på Metrimona och trollstaven sänkte sig liksom av sig själv i hans hand innan han tveksamt höjde den halvvägs igen: "Theo, är du säker?"
"Det finns inte en droppe magi i hennes blod", svarade Nott med en ton som om han just konstaterat att det inte låg någon snö på marken. "Även om det är friskt och rent. Hon kan inte påverka oss med några besvärjelser. Ni kan sänka era stavar." Han stod fortfarande kvar bredvid Metrimona, som försiktigt tog till orda igen.
"Det stämmer." Hon såg på först mig, sedan på Blaise. "Jag är en mugglare. Jag är helt utlämnad till er, men hoppas att ni inte önskar göra mig illa. Bevarar ni min hemlighet, bevarar jag er."
"Hur har du kommit in i slottet? Det är omöjligt. Alla säkerhetskontroller. Alla halvblod..." Jag kom av mig. Hon log till svar, ett litet försiktigt leende som fick hennes vackra ansikte att bli ännu vackrare.
"Jag har andra kunskaper som det finns de som sätter värde på", blev hennes svar. "Som sagt, jag är bara en sekreterare som utför enkel administration. Jag behövde ett arbete och fick anställning här på grund av släktrelationer. Men som ni förstår - i de här nya tiderna - är min blodstatus inget jag talar högt om." Hennes mörkgröna ögon sökte mina och det fanns en värme i dem. "Det är inget samtalsämne för kafferasten precis", fortsatte hon och log försiktigt mot mig. Jag såg bekymrat tillbaka, men både jag och Blaise hade stoppat undan stavarna. Pojkarna verkade vänta på mitt initiativ.
"Är jag fri att gå nu?" frågade Metrimona. "Om rektor Severus Snape skulle finna att jag var borta kommer han att ge sig ut för att leta efter mig och upptäcka att ni tre är utanför skolans område tidigt i den riskfyllda gryningen. Det vore inte bra för någon av oss."
Det gick några sekunder av tystnad.
"Som ni förstår", sa jag till sist och försökte låta bestämd, "vill inte vi heller att vår vistelse här i skogen blir ett samtalsämne på kafferasten. Men om ni håller tyst om det, så nämner inte vi er blodstatus för någon. Vi tycker ju inte att blodet bestämmer en människas värde, eller hur?" Jag såg uppfordrande på de andra. Blaise nickade lydigt; han hade sänkt garden helt och såg på mig med ljusa ögon. Theo, i sin tur, ryckte på axlarna som om frågan var totalt ointressant för honom.
"Ni verkar vara kloka ungdomar. Jag vill att ni är rädda om er", sa Metrimona och såg sig vädjande runt om på oss, försökte le och vända sig till var och en trots de åtstramande repen. "Men jag lovar att inte berätta för någon om att ni befann er här idag. Jag är inte så många år äldre än vad ni är - tro mig, jag minns hur det kunde vara."
Jag nickade bara till svar, kunde inte förstå.
Metrimona såg på oss en efter en. Det var något med hennes blick, något bekant. Något jag hade längtat efter samtidigt som jag skrämdes av det efter att ha varit utan det så länge. Ödmjukhet. Hennes ögon saknade den där hårda tonen som jag nu mer hittade hos merparten av alla jag mötte. Hennes ögon, stora och vackert mörkgröna, var genuina. Hon dolde inget hat eller missunnsamhet. Jag fick med ens ett suddigt minne av att de där ögonen sett på mig när jag legat i sjukhusflygeln, en diffus bild av Metrimonas ansikte bredvid min säng och att vi hade pratat, men om vad? Det kunde jag inte minnas.
Hon försökte om igen le mot oss, även om det blev tveksamt.
"Hennes puls är väldigt hög." Det var Theo, nära henne igen med sin mörka, torrt konstaterande röst som om han varit en undersökande läkare. Hon vred lite på sig i repen, såg ner på dem och mumlade: "Ja, det är på grund av de här."
