Hogwarts, fredag 16 januari 1998
Falling a thousand feet per second, you still take me by surprise
I just know we can't be over, I can see it in your eyes
Making every kind of silence, takes a lot to realize
It's worse to finish than to start all over and never let it lie
And as long as I can feel you holding on
I won't fall, even if you said I was wrong
I'm not perfect
But I keep trying
'Cause that's what I said I would do from the start
I'm not alive if I'm lonely
So please, don't leave
Was it something I said or just my personality?
Jag slöt ögonen. Pressade ihop mina svarta ögonfransar så hårt att de kittlade mitt bara ansikte. En kall vintervind svepte över det och fick mig att rysa.
"Koncentrera dig Elli." Theodores Notts entoniga röst hördes någonstans i fjärran och jag lade all min viljestyrka på att lyda den. Bara lite till...
Med ett ryck återvände jag flämtande till verkligheten. Jag slog upp ögonen och mötte Notts bleka, rena ansikte. Hans blodröda läppar var lite för sammanpressade och jag suckade.
"Det gick inte nu heller, eller hur?"
"Du koncentrerar dig inte tillräckligt." Nott lät inte slösa med berömmet.
Blaise kramade min axel. "Det går säkert bättre nästa gång."
"Hur kan ni vara så skickliga på ocklumenering?" Jag ruskade på huvudet för att få bort snöflingorna som slagit sig ner där.
"Vi är från Slytherin, vet du." Blaise flinade. "Snape tränade oss i legilimering redan under vårt tredje år."
Vi befann oss i gläntan som Nott hittat åt oss i höstas. Nu hade de färgsprakande löven bytts ut mot ett vitt, mjukt täcke och granarna hade alla fått varsin lika vit dräkt. Bakom oss kunde man skymta det pampiga slottet som tornade upp sig, sträckte sina tinnar mot den mörka himlen.
Det såg ut som ett julkort. Ett förrädiskt, vackert julkort.
Jag såg honom innan han såg mig. Hans smala, bleka nacke och håret nästan lika blekt det.
Det spetsiga ansiktet och grå ögon som vilade på det han höll i handen. Jag kunde inte riktigt se vad det var, men det spelade ingen roll för allt jag såg var ändå honom. En kamp av känslor virvlade inuti mitt bröst och fick mig att vilja springa. Jag stod kvar. Han vände sig om, fick syn på mig.
Vi fick ögonkontakt. Om än bara för ett ögonblick, men det räckte för att klumpen i min hals skulle växa. Draco tittade snabbt bort och skyndade sig iväg genom korridoren med händerna så hårt tryckta att han såg ut att hålla i något värdefullt föremål. Han hade varit ensam. Jag stod och tittade efter hans smala ryggtavla tills den inte syntes längre. Jag hade inte varit beredd på att det skulle kännas som ett knytnävsslag i magen att se honom varje gång. Igår när jag hade kastat mina känslor rakt in i hans beniga, trasiga ansikte hade det varit en befrielse. Idag ångrade jag mig.
Jag valde med flit att inte vänta på Blaise och Nott vid spiraltrappan som avtalat. Istället gick jag direkt ner till fängelsehålan när det bara var tio minuter kvar till lektionsstart. Allt var sig likt i Snapes lektionssal. Lika dystert och dunkelt som det alltid varit. Facklorna kastade i vanlig ordning sitt sken över stenväggarna och det tjugotal kittlar som stod utplacerade i rummet kändes lika malplacerade som vanligt. Det som inte hörde till vanligheterna var att hälften av kittlarna saknade sin ägare och trots att det var mitten på januari hade vi inte haft en enda trolldryckslektion under föregående termin. Jag hade inte saknat dem. Nu stod han där, Severus Snape, som alltid iklädd en lång svart mantel som klädde honom avsevärt bra med tanke på att också hans hår och ögon bar samma färg. Hans ansikte var lika vaxblekt som stearinljusen han med en sväng på trollstaven placerade ut på katedern.
"God afton", sa han stilla och betraktade oss med samma kyliga blick som året innan. "Nu möts vi här igen. Jag kan inte påstå att jag saknat er, men som Hogwarts tillförordnade rektor är det min plikt att se till att ni fullföljer er F.U.T.T.-examen, fast jag tvivlar på att fler än hälften av er kommer ha nytta av den..." Ett leende formades på hans smala läppar. Jag rös ofrivilligt till.
Som om Snape läst mina tankar riktade han sina kalla, skalbaggssvarta ögon mot mig.
"Trevligt att ha åtminstone dig här, miss Jacobsson. Jag ser att dina vänner övergett dig. Så synd. Potter var ju en riktig stjärna, åtminstone under sitt sista år."
Jag svalde där jag ensam stod vid min kittel.
"Idag ska ni lära er att brygga en återupplivningsdryck. Det är inte så smickrande som det låter. Den som får i sig brygden blir visserligen levande igen, men bara tillräckligt länge för att bekänna sina synder och lida av dem innan han dör en mycket plågsam död. Frågor?"
Ingen räckte upp handen.
"Ingredienserna finns i skåpet bakom er. Ni har 80 minuter..."
En försynt knackning avbröt honom. Snape rynkade pannan. Jag kunde se hur han gled fram till dörren och öppnade en liten springa. När han fick syn på vem som stod utanför, nickade han och vände sig sedan mot oss.
"Den som vågar sig på att riva ner så mycket som en fjäderpenna här inne sover med drakarna i natt. Förstått?" Ett tyst mummel hördes och med det som löfte försvann Snape ut genom dörren.
Jag kunde höra hans snabba, bestämda steg försvinna bortåt i sällskap av ett par lättare, mer försiktiga. Nyfikenheten hade vaknat till liv inom mig men grusades snabbt när jag vände på huvudet för att inse att varken Hermione, Ron eller Harry stod bredvid mig. Jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka ett skälvande andetag av tillbakahållen gråt och gick i stället för att plocka fram ingredienserna som Snape med snirklig, knappt läsbar handstil hade spretat ner på tavlan.
När jag äcklat plockat upp ett grodlår mellan tummen och pekfingret och vände mig om för att gå tillbaka till min kittel fick jag syn på honom igen. Alldeles bakom mig, så nära att jag nästan stötte till honom. Jag hade inte sett honom komma, men tydligen var sen ankomst ingenting som Snape lade någon vikt vid längre, åtminstone inte för Dracos räkning. Han höll blicken stint riktad ner i golvet när han gick förbi mig. Jag kunde höra Pansys skränande stämma ett par kittlar bort. Hon var uppenbart exalterad över att Draco var tillbaka och gjorde inga försök att dölja det. Redan igår hade hon likt en fästing sugit sig fast vid hans sida och där verkade hon sitta kvar. I ögonvrån såg jag hur Draco förstrött rafsade åt sig det han behövde, slängde ner det i mässingsburken och släntrade tillbaka till sin kittel. Pansy böjde sig fram och viskade något och Draco besvarade hennes ord med ett leende. Jag blev illamående och vände mig bort. De förtjänar varandra, tänkte jag övertygande. De förtjänar verkligen varandra.
Vi var fortfarande ensamma i klassrummet. Snape hade inte återvänt och det verkade som om ingen Dödsätare tycktes behöva övervaka hans lektioner. Tanken fick mig att flina ironiskt. Stanken från trolldrycken fyllde mina näsborrar och torkade tillsammans med Pansys fiskmåsskratt bort leendet.
Om ändå Blaise eller Nott hade valt att fortsätta läsa trolldryckskonst.
