o.m » no love thanks

13.

Morgonen därpå vaknade jag tidigt med en dunkande huvudvärk. Försiktigt slank jag upp ur sängen och lika försiktigt klädde jag på mig klänningen ifrån igår samt skorna. Så tyst som möjligt öppnade jag ytterdörren och lika tyst stängdes den. Stegen styrdes emot hissen och under väntan på hissen tog den outhärdliga huvudvärken emot igen. Att dricka sådär mycket var roligt för stunden men inte dagen efter. Skavsåren på hälarna gjorde även sig påminda och jag suckade, innan jag klev in i hissen som nu kommit. Hissen var minst lika rutten som lägenhetsområdet, det var knappt så man vågade åka i den. Det fanns ju möjligheten att den när som helst skulle åka tvärt ner, men mig skulle det inte störa ifall den rasat ner och jag dog. Det spelade ingen roll mellan liv och död längre. Döda mig ifall du känner för det, eller låt mig leva.

När jag, efter en barfotapromenad igenom skogen och något kvarter, kommit fram till Katias hus låste jag någorlunda diskret upp dörren, med nyckeln som alltid var gömt i blomkrukan till höger om dörren. Skorna slängde jag bara på golvet intill mig och stegen styrdes tyst, men snabbt emot det rummet jag sov i. Dörren stod på glänt och rummet var precis som jag lämnat det. Min kropp slank in igenom dörren och snabbt klev jag ur klänningen, steg i ett par gråa sweatpants och en stor, lös, svart hoodie. Grått och svart, återigen. Ett par mönstrade sockor, som jag fått när jag var typ tio, men ännu också var flera storlekar för stora. Bh-n knäppte jag upp under hoodien och slängde den ner på golvet innan jag smög ut ur rummet och in till köket, där öppnade jag ena köksskåpet och tog fram paketet med huvudvärkstabletter. Fyfan vad jag mådde illa i det tillfället. Svindeln bara ökade och jag var rädd för att min plats, ståendes på köksgolvet, snart skulle utbytas emot liggandes.

Värktabletten fick jag iallafall i mig, vatten svaldes därpå och stegen styrdes vingligt tillbaka mot mitt rum. Då jag hörde steg i trappan ökade jag genast takten på stegen
och nästintill sprang in i rummet. Mobilen sattes i laddning innan jag lade mig ner under sängen som kändes extraskön. Ena kudden lades ner bredvid mig så huvudet sjönk ner en aning och täcket drogs över ansiktet när jag gosade in mig i täcket.

"July?", det var Katia. "Mm" mumlade jag som svar och svängde mig, med blicken mot andra ändan av rummet, så dörren var bakom mig. Jag hörde hur hon klev in i rummet. "Hur mår du?" nästintill viskade hon, när hon slog sig ner i fotändan. "Skit" svarade jag, ärligt. "Förlåt för det igår. Du har rätt, jag vet inte allt du går eller har gått igenom. Men om du vill berätta så ska du veta att jag alltid finns här för dig, du kan lita på mig. Jag vill bara ditt bästa, men jag förstår ifall det hjälper att röka. Jag har själv prövat, det sänker stressen. Men det är inte bra för dig, inte festandet heller. Försök bara.. att sänka på det, eller sluta", när det var sagt suckade jag ohörbart. Det går fan inte att lita på människor nuförtiden. "Mm" var det enda jag fick ur mig. "Drack du mycket igår?" frågade hon sedan och jag tvekade en stund mellan att ljuga eller tala sanning. "Nej, men jag sov över hos en kompis" mumlade jag tillsist, för att även byta samtalsämne. Hon nickade och jag slöt ögonen. "Killarna är ännu här, de sover i vardagsrummet, och de var och är sjukt oroliga över dig", jag svarade med ett mumlande och en nick innan jag återigen drog täcket över ansiktet. När Katia gick ut visste jag inte eftersom jag nästintill direkt föll in i en sömn, som vanligt i hopp om att aldrig behöva vakna.

"Juliet" viskade någon, och denna någon väckte mig. "Jag heter fan inte Juliet" muttrade jag som svar och svängde blicken emot individen som stod i dörröppningen. "Godmorgon, Molander" sade jag tyst
och knuffade neråt täcket så det endast täckte ifrån knäna och neråt. "Godmorgon, eller goddag, klockan är typ fyra" sade han med ett litet leende och jag skrattade. "Det kanske inte var helt smart att dricka sådär mycket igår" mumlade jag, till mig själv. "Hur mycket drack du?" frågade han, samtidigt som han trippade fram till sängen och satte sig i fotändan. "För
mycket. Så jag spydde, tre gånger. Efter det fortsatte jag" svarade jag, tyst. Att berätta det för herr Molander kändes inte bra. Inte alls.

"July. Jag är så sjukt jävla orolig för dig" viskade han, och när jag mötte hans blick skymtade jag tårarna som ville rinna ner längs med kinderna, men han blinkade bort. "Var inte det" svarade jag bara, inte för kallt, men ändå kallt. "Såklart jag är det. Du.. du är.. du är July" nästintill pep han fram och jag satte mig upp, torkade bort tåren som fallit. "Det är just det som är felet, jag är July. July är felet" svarade jag, tyst. En låg suck släpptes mellan mina svagt särade läppar och jag spände hästsvansen mitt hår var uppsatt i.

"July. Du är allt annat än fel, du har bara hamnat på fel spår".