o.m » no love thanks

17.

Vodkan svaldes, en klunk från Amas glas togs och även den svaldes. Ciggen mellan läpparna tändes på, ett djupt bloss togs och ångesten kröp inom mig. "Ama" nästan viskade jag och hon såg på mig. "Jag måste sluta med dethär" fortsatte jag och hon höjde ena ögonbrynet. "Mamma är inte stolt över mig", direkt när jag sagt det fylldes ögonen med tårar. Amas armar lades kring mig och hennes huvud borrades in i min nacke. Mina tårar rann ner för kinderna, Amas försök att torka bort dem var förgäves. "Ssch, July, ta det lugnt" viskade hon. "Din mamma är stolt över dig, jag lovar. Hon är stolt över att du, trots att du varit tvungen att leva utan henne, fortfarande finns kvar. Hon är stolt över dig. Hon är verkligen det, hon är stolt över att du finns kvar på den här planeten, att du lever, att du har vänner. Hon är stolt över dig för att du kämpar", Amas ord fick mig att le. Kanske, kanske mamma ändå var stolt över mig. "Ama.. jag är så jävla glad att du är min bästa vän" mumlade jag och hon log stort. "Och jag är glad för att du är min".

"Hur är det med Alex och Bella då?" halvt sluddrade Ama fram. Alex, min bror, och hans flickvän, Bella hade varit tillsammans i närmare fyra år nu, de två var de som fick mig att tro på att kärlek faktiskt fanns, dock inte i min värld. Det var min åsikt om saken, allt jag gjorde var utan känslor, för känslor var bara att spela med, och jag älskade att vinna. Jag kysstes utan känslor, knullade utan känslor, skrattade utan känslor, levde utan känslor, pratade utan känslor, gjorde allt utan känslor. Det enda jag gjorde med känslor var att gråta. Och tänka.

"July?", "Förlåt, tankarna tog över" svarade jag och Ama nickade, lutade sig bakåt, dock satt hon på en sten, då vi var inne i skogen, där vi ofta brukade sitta och dricka oss stupfulla. Det resulterade till att hon föll på marken, och mitt skratt kunde inte hållas inne. "Sluta skratta, u pussy" muttrade hon men instämde i skrattet. "Du är så jävla störd" sade jag bara med ett litet skratt på slutet. Hon tog upp mobilen ifrån bakfickan och skrattade. "Och du är så jävla körd. Klockan är tre, du skulle vara hemma tolv, senast". Jag suckade som svar och slängde en irriterad blick på henne. "Lilla gumman, när brydde July sig senast om tidtabeller?" svarade jag bara och hon flinade svagt. "Sant"

Morgonen efter vaknade jag av solen som sken i mina ögon. Underlaget jag låg på var obekvämt, hur fan kunde min säng vara såhär äckligt obekväm? Ögonen öppnades, och där fick jag svaret. Jag och Ama hade somnat i skogen, vi låg där, med en massa burkar, flaskor och ciggpaket runt oss. Ångesten kröp återigen inom mig men jag suckade och skakade bort den, det var det här som var det enda som fick mig må bra. Att supa mig riktigt full var det enda som fick mig att må bra, iallafall för stunden. Att vakna i denna skog med en riktig baksmälla hade hänt ett flertal gånger förut, och ryggsmärtorna var lika jobbiga varje gång.

Mobilen plockades upp ifrån fickan, 64 nya meddelanden, 48 missade samtal, 37 nya snaps och en massa annat i olika sociala medier. De flesta meddelanden och missade samtal var ifrån Katia, eller någon utan killarna. Varför någon ens brydde sig var jag var förstod jag inte, jag var ändå en värdelös liten prick som stal andningsutrymme i den här världen. Snapsen var ifrån olika "vänner", personer som festade och skickade fyllesnaps, de undrade varför jag inte var med dem och så vidare. Jag svarade på de flesta snaps med en bild på Ama, när hon låg på marken med vodkaflaskan i handen. Även en likadan bild postades till min story, där man såg både ciggpaketen, de tomma flaskorna och burkarna samt Ama med flaskan i handen, och med texten "gatubarnen i farten". Med detsamma checkade jag klockan, halv 8. Det var tidigt men jag förstod varför jag vaknat den tiden, då min "madrass" inte var riktigt högkvalitets.

Ringsignalen hördes, kanske fem minuter efter att snapen till min story lagts ut, och det var Felix namn som syntes på skärmen. Mobilen lades emot örat och jag orkade inte ens hälsa. "July", man hörde besvikelsen i hans röst. "Mm" mumlade jag, kallt. "Hur mår du?", "Varför bryr du dig?", "För.. du är min vän, klart jag bryr mig om dig, July. Det du gör är farligt", Felix fick mig riktigt irriterad i det tillfället. "Vet du, jag bryr mig fan inte. Det är inte lika farligt som den där drogen, hmm, vad är det folk kallar den.. kärlek!" muttrade jag som svar. "Ge kärleken en chans" mumlade han. "Det har jag gjort och det var det största misstaget jag gjort" fräste jag som svar. Det blev tyst en stund. "När kommer du? Katia är skitorolig" frågade han sedan och återigen kröp ångesten inom mig. "Troligtvis snart" svarade jag bara och han mumlade något som ett svar. "Tack för att du bryr dig, Felix" sade jag och bröt sedan samtalet.