o.m » no love thanks

51.

'help me forget the little things I loved about you'

"Du är inte ens myndig ännu, och redan har du gått igenom för mycket. Du har varit med om en familjemedlems död, du har blivit mordhotad, du har blivit överkörd av en bil, du har fastnat i ett drogberoende, i nikotinberoende och alkoholberoende. Du har blivit bedragen av den du älskat och du har sakta men säkert låtit dina närmaste glida ifrån dig. Du har förstört dig själv räddar nu sig själv med giftiga, smärtstillande-", argt reste jag mig upp. "Förstår du hur lite jag bryr mig om att du sammanfattar hela mitt liv igen? De delar jag försöker glömma drar du fram igen? Det här bara förstör, det hjälper inte ett piss", en arg röst som tillhörde mig avlämnade de orden innan jag gick iväg, ut ifrån dörren ifrån det snuskiga rummet och den snuskiga byggnaden, placerade en efterlängtad cigg ifrån mitt röda Marlboro-paket mellan läpparna och tände på, drog ett djupt bloss och särade läpparna medan jag sakta lät röken blandas med luften.

Den snuskiga naturen runt mig lät jag komma i mitt synfält och jag suckade frustrerat när bussen som jag borde stigit på kör förbi hållplatsen som var något kring hundra meter ifrån platsen jag stod på. "Helvete" muttrade jag tyst, samtidigt som stegen närmade sig hållplatsen och ciggen mellan pek- och mittfingret sakta började minska. Till slut var jag tvungen att fimpa den, men istället för att låta den öppnade ciggasken vila i fickan så tog jag fram en ny cigg som placerades mellan mina läppar och tändes på.

Tunga steg närmade sig och jag suckade lågt, min önskan om att ensam få sitta på busshållplatsen gick inte i uppfyllelse. Blicken var svängd mot de svarta Vansen som förövrigt var allt annat än passade för det snöiga decembervädret. Stegen stannade bredvid mig och personen de tillhörde satte ner sig bredvid mig på bänken, dock med ett tillräckligt stort mellanrum. Mobilen drog snabbt upp ur fickan samtidigt som en mycket välbekant parfym slog emot min näsa. Det doftade Ogge.

Ciggen fimpades och nervöst svängde jag blicken åt högersida och där satt han, han som jag knappt sett av sedan sommaren. Hans hår var för en gångs skull inte nergömt under en keps, utan låg rufsigt på hans huvud. Hans läppar formades i ett fattigt leende och de ögonen jag alltid älskat tittade tillbaka i mina. "Hej" sade han tyst och jag såg hur han granskade mig. "Hej" svarade jag lika tyst, och vi båda såg bussen som närmade sig, men ingen steg upp, ingen stannade den utan vi lät den åka förbi. "Du är lika vacker som alltid" suckade han tyst och bet sig i läppen. "Fan" muttrade han åt sig själv, och jag kunde inte dra undan blicken ifrån hans ögon. "Vad?", "jag trodde jag hade kommit över dig men nu föll jag tillbaka" mumlade han lågt och meddetsamma kände jag hur exakt samma känsla lade sig över mig. "Kom till mig, vi kan diskutera allt. Kanske reda ut allt" föreslog jag, han nickade, accepterade förslaget.

Kanske det skulle bli vi igen?

----
vafan händer med mitt skrivande