o.m » no love thanks

24.

Ogges perspektiv.

Turnén skulle börja idag. Det hade gått ett par dagar sedan olyckan hände och July hade
förändrats en aning. Hon hade inte druckit, festat eller varit ute sent sedan det hände. Hon var socialare, gladare och skämtade mer, och det gjorde mig glad ändå, att hon var glad. Fast blicken var fortfarande tom, jag antog att orden  Mira sagt hade sårat henne ordentligt. Påtal om Mira, hon hade kommit med en massa hemskt skitsnack om July, och det slutade med att ingen av oss klarade av det mer.

"Mira, ut härifrån. Du är helt jävla sjuk ju", det var det Omar sagt och deras vänskap försvagades väl där. Men Omar, han var lika sprallig och rolig som vanligt, han och July hade kommit varandra riktigt nära, fast bara som bästa vänner, verkade det iallafall. De prankade oss tillsammans, hoppade runt och var hur spralliga som helst. Det var nästan så jag blev rädd, med tanke på Julys brutna högerarm och vänsterfingrar.

"Omaaaaar!", ett skrik fick oss alla att svänga blicken bort från FIFA-matchen som var igång. Inklampandes i bussens "vardagsrum" kom Omar med July över axeln, hon iklädd ett par korta sovshorts med nallebjörnar på och en oversize t-shirt. "July is in da house" sade Omar samtidigt som han fällde ner henne i den lilla lediga fåtöljen. "Du ska alltid göra entré" påpekade Oscar och allihop brast ut i skratt. "Godmorgon, Oggispoggis" sade hon med ett litet leende på läpparna och jag log svagt. "Godmorgon sömntuta" svarade jag och hon sträckte ut tungan åt mig. "Jag då?" utbrast Felix med tanke på att han inte fått något godmorgon. "Godmorgon varmvattensslösare" fick hon ur sig med ett skratt och sekunden efter skrattade vi andra också.

"Jag då?", nu var det Oscar som inte heller hade fått ett godmorgon. "Godmorgon Enis" svarade hon och han såg surt på henne men skrattade sedan. De hade ögonkontakt och hon log svagt, och något stygn av avundsjuka växte inom mig, visst, det var töntigt att jag blev avundsjuk men jag visste vad dem gjort med varandra och jag kunde inte hindra känslan att bubbla upp inom mig. Men hur det hela slutade var att July flög över mig och kittlade mig tills jag sade det hon ville att jag skulle säga, alltså "jag älskar dig July". När jag sa det hoppades jag på att hon förstod att jag talade full sanning, jag älskade faktiskt henne.

Återigen väcktes jag ifrån tankarna med ett skrik, även denna gång Julys. "Omar för helvete!" skrek hon och det var knappt så man hann se killen med svart kalufs springa genom "rummet", och en blöt July strax efter. Ingen av oss tre kunde hålla sig för skratt och hon slängde en sur blick på oss. Sedan blev det tyst en stund, jag och Oscar smög för att se vad de höll på med.

Där satt de, hade surstirrningstävling. Återigen brast jag och Oscar ut i skratt men de svängde inte blickarna ifrån varandra då den som först tittade bort förlorade. "Ni är så jävla barnsliga" sade Oscar med ett skratt och då tittade Omar surt på honom. "Haha, jag vann" tjöt July och slängde sig runt mina axlar. Snabbt tog jag i henne, för att hon inte skulle falla och bryta varenda del i kroppen. "Kyss balle" muttrade Omar innan han styrde stegen iväg. "Vem är frivillig?" ropade July skämtsamt efter honom och jag skrattade lätt. Sedan mötte hon min blick och våra ögon låstes i varandras. "Vet du vad July?" mumlade jag, behöll ögonkontakten. "Det som Mira sa, att ingen älskar dig. Det är inte sant". "Hurså?", hennes röst var mjuk, så som den varit på sistone. "Jag älskar dig. Jag kommer aldrig sluta älska dig" viskade jag, varför jag viskade visste jag inte. Killarna visste att jag gillade henne så det hade inte varit pinsamt, men det verkade mer speciellt såhär. "Vi.. vi har nyss återförenats" mumlade hon, men tog i min högra hand, med sin lilla hand. "Och vi har känt varandra sen små, jag älskade dig då och jag älskar dig fortfarande", orden bara flög ur mig. Kanske hon inte kände alls lika för mig? Kanske hon bara ville ha mig som ett one night stand, kanske hon bara lekte med mig.

"Jag vet inte hur det känns att älska, jag vet inte Ogge, ifall jag älskar dig. Jag känner något för dig som jag aldrig känt för någon, men om det är att älska vet jag inte. Jag vet inte hur det är att älska eller vara älskad, känslor har aldrig existerat i min värld men helt plötsligt har du fått mig att känna något, annat än smärta. Leendena med dig har varit äkta, skratten likaså. Du har fått mig att känna mig betydelsefull, och jag vet inte om jag gillar det. Du ger en varm känsla inombords, du får mig verkligen att må bra", hon bröt ögonkontakten efter att hon sagt de första orden och höll blicken neråt. "Vi skulle kunna få det att fungera" mumlade jag och hon skakade på huvudet, suckade.

"Nej, Molander. Jag skulle såra dig, du är en så fin person och du är inte värd det"