o.m » no love thanks

34.

Hej, mamma. Det var länge sedan..

Jag mår bättre nu, inte bra, men faktiskt lite bättre. Du minns Oscar, min bästa vän när jag var yngre? Han har kommit in i mitt liv igen, vi är faktiskt tillsammans. Jag trodde aldrig jag skulle tro på att kärlek existerade i min värld, det sågs som bullshit i mina ögon, för bara någon månad sedan. Men sen kom han tillbaka i mitt liv, i början var det svårt att låta honom, jag visste att han ville hjälpa mig men jag förstod inte varför. Varför vill en så fin kille som Oscar Molander hjälpa en person som jag, Juliet Stenlund? Iallafall, sakta lät jag honom komma in i mitt liv, ta plats, och nu är jag så glad över det. Jag har inte druckit nästan något sedan han kom tillbaka, bara lite. Rökningen har jag inte fått stopp på och jag har inga planer på det heller, så mycket kan det ju inte förstöra mig ändå.

Jag saknar dig, mamma. Jättemycket. Verkligen. Alla saknar dig, men du kanske har det bra även utan oss, trots att vi inte har det lika bra utan dig. Men jag tror faktiskt att du är där uppe, vakar över mig ibland. Kanske var det du som fick Ogge tillbaka i mitt liv? Förresten, han kallas Ogge. Förlåt för att jag druckit för mycket, förlåt för att jag skadat mig själv och gråtit floder över dig, förlåt, jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men ibland måste jag få ut den psykiska smärtan, och då bara händer det.

Alex mår bra, pappa också. Alex och Bella är fortfarande tillsammans, henne minns du väl? Du var så glad över att Alex hittat någon som hon, det är jag också. Hon är en fin tjej, jättefin. Både på insidan och utsidan. Det var du också, det är du ännu!

Mamma, jag saknar dig massor, glöm aldrig det. Du betyder så mycket för mig, och förlåt för allt jag gör.

Älskar dig, vi hörs igen.

Jag lade pennan ifrån handen, lät tårarna rinna fritt. Jag vill verkligen inte gråta över henne varje gång tanken slog mig, att jag aldrig skulle se eller krama henne igen. Jag suckade, torkade bort tårarna med hoodieärmen innan jag steg upp. Pappret veks ner i min ficka, skogen drogs över fötterna innan jag gick igenom bussen mot ytterdörren. "Jag kommer strax" ropade jag och hörde steg närma sig, men jag rusade ut ur bussen, jag ville inte visa mig svag inför dem, trots att jag visste att de inte skulle döma mig.

Stegen styrdes mot- jag vet inte vart, någonstans. Jag visste att här fanns en lekpark, med en nätgunga. Jag och mamma hade någon gång varit här, suttit i den nätgungan. Efter en kort stunds sökande hittade jag fram till parken, och som väntat dök en massa minnen fram. Parken var precis intill en liten damm, där en massa småbarn troligtvis pissat i. Förutom nätgungan fanns det även vanliga gungor, sandlåda, rutschkana och såndär bräda man satt vid varsin ända på och den som vägde mest sjönk neråt, typ. Det var en sådan som orsakat min viktnedgång. Parken var öde, men det var väl det jag väntat mig då klockan var närmare elva. Jag slog ner mig i nätgungan och då rann bägaren över, jag grät som jag aldrig gråtit förut.

Det kanske verkar som om jag gråter mycket, men det gör jag inte, jag gråter nästan aldrig, men mamma, tanken på henne, det får mig nästintill alltid att gråta. Minnen ifrån barndomen spelades upp, det var första gången jag slagit mig ner i en sån här gunga sedan mamma dog, annars har jag bara stått bredvid. Alltid när jag skulle ge mitt brev till mamma stod jag bredvid gungan, nu satt jag i gungan. Kanske hon skulle visa ett tecken till svar ikväll?

Som vanligt drogs tändaren fram, en djup, nervös suck släpptes mellan mina läppar och jag placerade lågan vid hörnet av pappret, sakta blev centimetern omkring lågan svart, och några sekunder senare var det bara aningen aska kvar som låg på marken framför henne. "JAG ÄLSKAR DIG SÅ HELVETES JÄVLA FITTMYCKET!" skrek jag åt mamma och tårarna sprutade. Då hände något, något jag aldrig trott skulle hända, för det händer inte.

Framför mig stod hon, min egen mamma.