o.m » no love thanks

10.

"July!", Katias röst var det enda som hördes och jag kunde inte annat än le riktigt stort. "Katia" mumlade jag, placerade armarna kring hennes nacke i en kram. En efterlängtad kram. "Har saknat dig så mycket", återigen hördes hennes röst, nu alldeles fast i mig och jag log, kramade henne ordentligare. "Har saknat dig också" svarade jag och höll armarna kvar kring henne, i någon minut innan jag backade ur kramen. "Kom, jag hjälper dig med väskorna så visar jag ditt rum" förklarade hon samtidigt som hon enkelt slängde upp det mörka håret i någonslags oprofessionell uppsättning. Sagt och gjort, väskorna slängde jag över axeln och hon hjälpte till att bära och visade sedan in mig i det vita tegelhuset. "Ditt rum är här på första våningen, mitt är på andra" förklarade hon, visade in mig i en korridor med många dörrar, och pekade på den längst bort, till höger. "Där är ditt rum, jag hoppas du trivs", med ett leende lät hon det komma ur hennes läppar. "Jag kommer stormtrivas" svarade jag och hon log brett, det gjorde hon helatiden. Hur var hon så glad helatiden? Fast, man vet ju aldrig, jag log ju också bara för att inte visa smärtan inombords.

Någon timme senare hade jag fått in sakerna i skåpet, som stod mittemot den 160-breda sängen. Sängen var bäddad i allt vitt, rummet hade vita väggar och den typiska träfärgen på golvet. På högra sidan uppenbarade sig ett fönster, lika stort som halva väggen, som lät utsikten över poolen på gården visas. I rummet fanns ett skrivbord, som jag själv placerat min extremt gamla och tröga Macbook på, samt andra småsaker. En helfigursspegel stod lutad mot ett stöd, i andra ändan av rummet och bredvid den hade jag slängt alla skor jag hade med mig i en hög. Katia var en så underbart perfekt människa, både på ut- och insidan. Hon påminde om mamma, riktigt mycket och även jag hade ett par, få, samma drag som vackra Katia i ansiktet. Dock var jag inte alls lika vacker. Katias barn, om hon skaffar några, kommer troligtvis bli utseende-goals.

Bilar hördes utanför fönstret, även vinden som lätt tog i träden hördes, kranen som sattes på i köket hördes svagt, och allt var så lugnt. Tills någon kände för att skicka ett meddelande åt mig och avbryta den tysta stunden. Snapchat och alla andra sociala medier hade jag tystat, så det inte kom ett notisljud när någon snapade, men till vanliga meddelanden kom det ljud.

14:34 stalkersnubbe: är du hos katia

14:35 July: ja

14:36 stalkersnubbe: vi kommer mötas snart.. igen

14:37 July: jaha

14:38 stalkersnubbe: taggad?

14:40 July: nej

14:41 stalkersnubbe: :(( jag är

Jag suckade, stängde ner meddelandeappen och öppnade snapchat istället. 26 nya snaps. Jag öppnade dom, svarade på dom som var värda att svara på och ignorerade resten, kollade folks stories innan jag bytte ut snapchat emot kontaktlistan och bläddrade ner till Felleboyyy, som han själv döpt sig till. Därifrån hade smeknamnet Felle kommit. Fingret trycktes emot den lilla luren bredvid numret och mobilen fördes mot örat. Några signaler hördes innan lågt brus tog den platsen, och sedan Felles röst. "Hallå där, Julyjun", jag log svagt av att höra hans röst. "Hallå där Sandman" svarade jag och Felle skrattade. "Vad vill vackra July en kväll som denna då?", jag fnös för mig själv, vacker, jo bullshit. Felle verkade, på något sätt märka det och jag hörde ett lågt mumlande, innan han talade med normal röst. "July, varför tror du inte på mig?", well, var det inte självklart? Eftersom jag inte var vacker. Istället för att komma på ett bra svar ignorerade jag frågan. "Jag är hos Katia, jag har-", längre hann jag inte innan Felle avbröt mig. "Katia? Mosally?" utbrast han och jag ryckte till. Hur visste både han och den där stalkersnubben det? "Hur fan känner du henne?", jag lät nästan lite stöddig på rösten men vad gjorde det, jag var July, the main bitch. "Hon jobbar med vårt band" svarade han och skrattade lite. Hur fan visste jag inte det här? Jag suckade lite och nickade. "Vad görs ikväll?" mumlade jag bara och koncentrerade mig på bladen i trädet utanför, en kort stund, innan hans röst avbröt mig. "Jag får inte festa längre, så, inget i den stilen", det var nästan så att jag ville skratta. "Mes" muttrade jag bara och han suckade. "Blir sparkad av bandet isåfall" svarade han och jag himlade med ögonen. "Kan vi inte göra nåt?" fortsatte han sedan. "Om jag inte går ut och festar, eftersom jag inte är med i något töntigt band" svarade jag, betonade ordet jag vid båda tillfällena.