Under ytan

Kapitel 1

Mitt namn är Sam Acker. Född och uppvuxen i Stowe, Vermont – en plats där skogarna känns ändlösa och bergen vakar över allt. På vintern täcks allt av snö, som om världen stannar till, och på sommaren är det grönt och fuktigt av den tunga skogen. Men trots att det ser ut som en vanlig småstad, så döljer sig något mörkare här. Varelser med övernaturliga krafter. Min flock har bott här i generationer, osynliga bland människorna. De flesta har ingen aning om vad vi egentligen är. Farsan säger att det är bäst så, och jag håller med. Att leva som varulv i hemlighet är enklare än den rädsla och fördom vi skulle mötas av annars.

Dagarna rullade på i Stowe. Skola, hockey, läxor, middag, sova – samma trötta rutin. Men den här dagen skulle allt förändras.

Klockan var tio i åtta och korridoren fylldes med ljudet av skåpsluckor som smällde igen, skratten som studsade mellan väggarna, och snacket om helgen som gått. Jag stod lutad mot mitt skåp, med mobilen i handen, och lyssnade halvt på Luke som babblade om hockeymatchen i lördags. Hans röst var fylld av entusiasm, men jag hade svårt att fokusera. Han hade gjort sitt första mål den säsongen, och det var tydligen något som behövde berättas om och om igen.

Luke var en av de där killarna som alltid var glad och optimistisk, även om han inte alltid hade anledning till det. Hans blonda hår stod åt alla håll, och han gestikulerade vilt när han pratade om hur han rundat målvakten. Han var inte den bästa på planen, men hans beslutsamhet hade gjort honom bättre den senaste tiden. Bredvid honom stod Brian och Tyler, som alltid slöt upp bredvid mig. Brian, med sitt mörka, lockiga hår och skarpa humor, var en av mina bästa vänner. Vi hade vuxit upp tillsammans, och även om han var en av de lugnare i flocken, så hade han alltid min rygg. Tyler, med sitt rakade huvud och muskulösa kropp, var mer av en tyst observatör. Han var son till farsans högra hand och bar alltid ett allvarligt uttryck, som om han ständigt vägde varje ord på en guldvåg. Han var inte den som snackade mycket, men när han väl sa något, då lyssnade alla.

Medan Luke för femtioelfte gången berättade om sin storartade insats under helgens bortamatch, gjorde Brian ett halvhjärtat försök att se intresserad ut. Han nickade till det Luke sa, men hans tankar var uppenbart någon annanstans. Det var samma historia igen och igen.

Tyler däremot, var tystare än vanligt. Hans blick gled bort från samtalet och fastnade på Mary Mitchell. Tjejen kom gåendes genom korridoren med sitt bruna, lockiga hår som dansade vid hennes axlar. Som alltid utstrålade hon självsäkerhet, som om världen snurrade runt henne. Bredvid henne gick Shawn, de skrattade åt något och lutade sig närmare varandra och utbytte en snabb puss. Jag såg hur Tylers käkar spändes. Han hade trånat efter Mary i två år nu, men hon hade aldrig lagt märke till honom på det sättet. Framförallt inte nu när hon hade Shawn. Tylers blick var tung och långsam när han studerade dem, och jag kunde känna hans frustration i luften. När han till slut vände sig mot mig var det med en djup suck, som om han försökte släppa taget om något som ändå inte var hans.

"Hörde att det blir möte ikväll, vet du nåt?" sa han lågt, med en underton av frustration i rösten.

Jag skakade på huvudet och fuktade läpparna, plötsligt medveten om den torra luften i korridoren. "Inget. Du?"

Han drog in ett långsamt andetag och skakade sedan på huvudet, hans mörka ögon fyllda med något outtalat. "Inget, men... nåt har hänt. Jag känner det."

Samtalet avbröts när dörrarna till skolbyggnaden öppnades med ett dovt knarrande ljud. Korridoren, som för bara sekunder sedan varit fylld av rörelse och liv, tystnade. Det var som om någon hade dragit ur kontakten till hela skolan. Alla blickar vände sig mot entrén, och där stod de – tvillingarna.

De var långa, bleka, och deras kolsvarta hår kontrasterade starkt mot den gråa ljuset som sipprade in genom fönstren. De såg nästan ut som om de inte hörde hemma här, som om de hade klivit rakt ut från en annan värld. Deras drag var skarpa och perfekta, som mejslade ur marmor. Det var något över deras rörelser som fick dem att sticka ut, som om de inte riktigt gick på samma mark som vi andra. Med varje steg de tog genom korridoren, följde en isande känsla efter dem, som om luften runtom dem var tjockare och kallare.

Deras kläder var mörka, nästan identiska, men det var något subtilt som skilde dem åt. Den ena hade en läderjacka som verkade ha sett sina bästa dagar, medan den andre bar en riktigt snygg figursydd skjorta som kändes malplacerad i Stowe Highschool.

"Vampyrer?" Brian viskade lågt, knappt hörbart, men jag kände hur han spände sig bredvid mig. "Vad fan gör de här?"

Jag ryckte på axlarna, oförmögen att släppa dem med blicken. De hade något hypnotiskt över sig, något som gjorde att man inte kunde se bort, hur mycket man än ville. Jag såg skeptiskt på hur människorna omkring oss reagerade – tjejerna stirrade med vidöppna ögon, några med fascinerad blick, andra med en skymt av blyghet. Killarna viskade bakom händerna, fyllda av en sorts osäker avundsjuka.

Tvillingarna närmade sig oss, och precis när de skulle passera, mötte killen i jackan min blick. Det var som om tiden saktade ner. Hans ögon var djupa, mörka, och de drog in mig i en virvlande känslostorm. Ett kallt rus gick genom min kropp, och för ett ögonblick glömde jag att andas. Men sedan var ögonblicket över, och han fortsatte gå. Jag stod kvar, hjärtat bultande i bröstet.

"Jag tror jag vet vad krismötet handlar om," fnös Tyler och följde tvillingarna med blicken.

Jag nickade tyst, precis när skolklockan ljöd genom korridoren, ett ihållande, metalliskt klangande som bröt upp den tysta spänningen mellan oss. Det var som om ljudet svepte bort allt annat – Tylers oro, min egna rastlöshet – och ersatte det med den vanliga skolvardagens mekaniska rutin. Vi började röra oss mot vår första lektion, men mina steg kändes tunga, nästan som om varje steg bar med sig den krypande känslan av att något var på väg att gå fel.

Mary paddlade lyckligt på om de nya killarna, äntligen hade tjejerna något nytt att snacka om. Shawn slängde armen runt Marys axlar, och deras avslappnade sätt förstärkte bara min känsla av avstånd. Det var som om de var kvar i en värld där allt fortfarande var normalt, där inget mörker hotade i utkanten av synfältet. Mary log brett och lutade huvudet mot honom, medan Shawn fortsatte prata om någon fest i helgen, hans röst lätt och obekymrad. Jag nickade och mumlade ett svar, men mina tankar var redan någon annanstans. Något var fel. Jag kunde känna det i luften, som en föraning som vägrade släppa taget. Ändå log jag tillbaka, försökte hålla uppe fasaden, som om jag fortfarande var en del av deras värld, trots att det kändes som om jag långsamt gled längre bort.