Under ytan

Kapitel 22

Både Tyler och Brian följde med oss hem till Acker-huset efter skolan, som om de kände ett ansvar efter allt som hänt under dagen. Shawn hade dragit sig tillbaka efter vår lilla uppgörelse i korridoren – han hade förlorat sitt övertag. En del av mig oroade sig för att Sam kanske hade blivit tvingad att komma ut inför alla, men samtidigt verkade han inte bry sig särskilt mycket om det.

De andra rörde sig med lätthet i huset, som om de varit där tusen gånger förut. Och på sätt och vis var de ju en del av familjen. Tyler kastade sig ner på en av stolarna runt köksön och lutade sig bakåt, medan Brian gick fram till kylen och öppnade den med en välbekant rörelse, som om det var hans eget hem.

"Vad vill ni ha?" frågade Brian medan han rotade runt i kylen och började plocka fram bröd och pålägg utan att vänta på svar.

"Du vet att vi är gäster, va?" sa Tyler med ett flin och höjde ögonbrynen mot honom.

"Skulle aldrig kunna tro det med hur ni beter er," skämtade Sam och slog sig ner bredvid mig, en antydan till ett leende på läpparna.

"Fråga Mrs. A, mina mackor är legendariska," kontrade Brian självsäkert medan han radade upp skivor av skinka och ost på bordet. "Hon borde anställa mig."

Jag sneglade på Sam och gav honom ett snabbt leende, fortfarande lite förvånad över det familjära kaoset omkring oss.

"Så, hur känns det efter... allt?" frågade Tyler försiktigt, medan han vek en servett mellan fingrarna. "Shawn kan dra åt helvete om du frågar mig. Men du...?"

Sam ryckte på axlarna, som om hela situationen inte längre spelade någon roll för honom. "Jag vet inte. Det var nog lika bra att det hände. Folk får väl tänka vad de vill."

"Jag tänker att de flesta av oss backar dig," sa Brian medan han bredde smör på en macka och sköt burken med smör över till Tyler. "Och du, Sorin... grym comeback där i korridoren. Fick Shawn att se ut som en idiot."

En varm känsla spred sig i mig, en jag inte var van vid, men jag ryckte på axlarna och försökte spela oberörd. "Han gjorde det ganska enkelt för mig."

Sam skrattade till och lutade sig lite närmare. "Efter vad som hände på parkeringen är jag förvånad att han ens försökte igen."

Både Tyler och Brian vände sig genast mot mig, deras blickar skarpa och nyfikna, tydligt sugna på att få höra alla detaljer. Jag sträckte mig långsamt efter en vindruva, slängde in den i munnen och tuggade lugnt innan jag med ett litet leende började återge konfrontationen i stora drag.

När jag kom till den avgörande biten, där Shawn hade backat, flinade Tyler och skakade på huvudet. "Shawn är en idiot om han försöker sig på något igen."

Brian nickade instämmande och la armarna i kors över bröstet. "Han måste ha en dödslängtan, allvarligt."

Samtalet fortsatte medan vi åt, skratt blandades med en lättare ton av allvar och plötsligt började jag känna mig mer och mer som en i gänget. Men jag hade frågor, och började med den enklaste.

"Vet Luke vad ni är?"

Brian skakade genast på huvudet. "Nope, ingen på skolan vet något."

"Är det inte svårt att hålla det hemligt?" fortsatte jag och sneglade runt bordet. "Vad tror folk om er? Jag menar, ni verkar ju vara som en stor familj allihop."

Tyler ryckte på axlarna medan han bet i sin macka. "Alla här är uppvuxna i området, och flocken har varit här sedan stan grundades. Det är inget folk funderar över, de bara... accepterar det som en självklarhet."