Under ytan

Epilog

Chicago var överväldigande. Ljusen i staden var som ett hav av stjärnor, men de var kalla, distanserade. Här var vi bara några av alla andra, försökte smälta in i människomassan, men jag kände mig mer än någonsin som en främling i min egen kropp. Det var svårt att inte tänka på Stowe, på alla de hemligheter vi lämnat bakom oss.

Jag satt på en bänk i en av stadens parker, omgiven av höga byggnader och ljudet från bilar som tutade förbi. Sorin var där, bara några meter bort, men han höll sig lite för sig själv, helt fokuserad på rösten på andra sidan luren. Han hade inte sagt så mycket sedan vi kom hit. Hans tankar var uppenbart någon annanstans, bortom oss. Det var så mycket som han inte berättade för oss, om de gamla banden, den gamla världen som fortfarande drog i honom. Kanske var det en del av varför vi var här – för att skapa något nytt, men vi båda visste att det inte skulle vara enkelt.

Marcus satt bredvid mig, hans blick var lugn men vaksam, alltid redo för det oväntade. Jag sneglade på honom. Hans ansikte var stilla, men höll ett vakande öga på Sorin. Det var svårt att definiera vad jag egentligen kände för honom – Marcus var alltid där, en konstant närvaro i hans liv, men på ett sätt var han också en påminnelse om att Sorin hade valt någon annan. Jag kunde inte riktigt skaka av mig känslan av att jag förlorat något, trots att jag vunnit två vänner som skulle göra vad som helst för mig.

"Hur länge räcker pengarna?"

Marcus kastade en snabb blick på mig från ögonvrån, "inte länge. Hur gick det på intervjun?"

Jag ryckte på axlarna, "ingen aning. Jag väntar fortfarande på svar."

Marcus var alltid lugn, som om han var kapabel att hålla koll på allt omkring honom. Hans närvaro var fysiskt bekväm, men känslomässigt laddad. Just nu satt han nära, med den där självsäkra, distanserade blicken, som om han alltid var några steg före.

Det var om kvällarna, när Sorin kröp upp i hans famn. När de ville vara ensamma som det var svårt att inte känna sig som en outsider – den tredje personen, den som inte riktigt hörde till.

Det var inte så att Marcus gjorde något fel, egentligen. Han var alltid sjysst, alltid hjälpsam, alltid rätt på sätt och vis. Men där var något i hans tystnad, den där avvägda värdigheten, som påminde mig om att jag inte kunde vara den som Sorin behövde. För även om Sorin inte sagt det rakt ut, visste jag att Marcus var en konstant del av hans värld. Han hade varit det långt innan jag ens kom på tal.

Jag kanske inte ville erkänna det, men det var svårt att inte känna att jag förlorat på något sätt. Och även om jag inte visade det, såg jag alltid på Marcus med en blandning av misstro och beundran. Misstro för att han var den som var där, alltid nära Sorin, och beundran för att han var så mycket bättre på att hålla ihop saker än jag själv.

"Sorin?" Marcus rörde på sig, såg på honom med den där självsäkra blicken som fick allt omkring honom att verka mer hanterbart.

Sorin vände sig långsamt om, hans ögon var trötta men det fanns ett svagt leende där, som om han försökte hålla ihop den bild vi målat av oss själva. Men det var inte lätt. Vi hade gjort våra val, och nu var vi här. I Chicago. Och vi visste att livet för oss alla skulle vara långt ifrån enkelt.

"Vi fick lägenheten," flinade han efter en paus, hans röst var fylld av lättnad.

En liten tröst i allt det mörka. Hotet låg fortfarande som en tung skugga över allt, som en närvarande och obehaglig värme som aldrig riktigt släppte taget. Silvian hade förlorat sig själv, eller snarare, valt en annan väg – en som drog honom bort från dem och mot en rivaliserande vampyrklan. Hans lojalitet var nu delad, och för första gången på länge var han en del av något som inte var deras. Klanen han nu var en del av var inte bara mäktig, utan också hänsynslös, och den påminde dem ständigt om att det var farligt att vara nära honom, farligt att vara nära någon som ens haft kontakt med honom. Silvian själv var förändrad, mer svårfångad och mer underordnad de spel han nu var en del av, och hans beslut att gå över till den andra sidan var något han inte kunde ta tillbaka. Och även om han inte sa det högt, visste de alla att han nu bar med sig konsekvenserna av sitt val.

Och sedan fanns tvillingarnas far. En kraft som ingen av dem hade lyckats undkomma. Trots att de hade flytt från honom, trots att de sökte en fristad i skuggorna, så var han fortfarande där, letande, väntande på att få tag på dem. Hans inflytande var inte något man enkelt kunde skaka av sig. Föräldrarna var fortfarande en skrämmande närvaro, även på avstånd. Han skulle aldrig ge upp. Och även om han inte hade varit där på länge, kände de alla en oro som gnagde på dem. Hans blick på dem var långt ifrån blid, och hans räckvidd sträckte sig längre än de kunde föreställa sig. Hans vilja var deras fängelse, och varje gång de släppte taget för att känna sig fria, var han där som en påminnelse om att inget var förlorat förrän han sa att det var så.

För mig var hotet mer direkt. Det var inte bara min relation till tvillingarna som satte mig i fara, utan också min närvaro i deras värld. Trots de många och långa samtalen med Alfa, trots att jag försökt hålla mig på avstånd från det som var farligt, var mitt band till Sorin något som många, särskilt de äldre i flocken, inte förstod längre. Tyler och Brian hörde av sig ibland, men de var oroliga—precis som mamma och pappa. De oroade sig för att jag skulle bli en punkt där gamla konflikter återuppstod, och den oro de kände var inte bara baserad på lojalitet – utan på överlevnad.

Men vi var arton nu. Vi var myndiga. Vi hade lämnat allt bakom oss för att kunna börja om, vi var inte längre de vi var när Sorin först kom till Stowe. Och kanske, när allt var över, skulle vi vara starkare för det. Men just nu, där på den bänken, var vi bara tre killar – tre varelser som försökte hitta sin plats i världen. Och kanske var det här vårt nya hem, i den ständiga rörelsen av staden, där vi kunde vara vad vi ville, om än för en stund.

A/N - Då var den här boken slut! Som ni kanske förstår så kommer det bli en fortsättning 🥳 

Tack till alla er som läst, gillat  och kommenterat under vägens gång! ❤️