Under ytan

Kapitel 14

Det första jag gjorde när jag vaknade var att titta på mobilen. Meddelandet jag skickat till Sorin var läst, så mycket kunde jag se, men han hade inte svarat.

Med tunga steg gick jag mot duschen. Det varma vattnet sköljde över mig och jag tog där längre än jag hade tänkt.

Han hade bestämt sig. Det var uppenbart. Han visste att länken var anledningen till varför vi kände så här och han tänkte inte låta det styra honom. Jag förstod mer än väl hur han kände.

I köket satt mina föräldrar vid det rundade köksbordet med varsin kaffekopp i händerna. De höjde blicken från morgontidningen de delade, och jag mötte deras förväntansfulla leenden. Men leendena förvandlades snabbt till oro när de såg uttrycket i mitt ansikte.

Mamma reste sig från stolen, rynkade pannan och gick runt bordet för att ge mig en god morgon-kram. Hennes mjuka armar omfamnade mig, och jag kände hur jag nästan ville gråta. "Hjärtat, har det hänt något?" Hennes röst var fylld av omtanke, men jag visste inte hur jag skulle svara. Jag ville inte oroa dem mer än jag redan gjort, så jag bara skakade på huvudet och log svagt, som en skyddsmekanism för att dölja det stormande kaoset inom mig.

Min pappa såg igenom mig, men sa inget. Det fanns en tyst överenskommelse mellan oss och jag visste att jag kunde prata med honom om jag behövde.

"Tungt fyspass igår bara."

"Utanför ishallen?" Pappas röst förändrades plötsligt, han hatade lögner och plötsligt lät han hård. Jag följde hans blick mot hallen där min väska med min nedpackade hockeyutrustning låg orörd sen i måndags.

"Borta vid badplatsen."

Mamma såg plötsligt besviken ut när hon gick mot kaffebryggaren iklädd morgonrocken jag gett henne i födelsedags present för bara några veckor sedan. Hon stannade där, med ryggen mot oss och fyllde upp sin kopp. Pappa vek sakta ihop tidningen och la den ifrån sig innan han riktade all sin uppmärksamhet mot mig.

"Vad hände vid badplatsen?" Orden slog emot mig som en order och jag visste att jag inte hade en chans att dra mig ur samtalet. Det var lika br att erkänna.

Jag fuktade läpparna och slöt ögonen för ett ögonblick. "Vi hängde med Sorin och Silvian," svarade jag tyst, som om orden skulle kunna förändra situationen.

"Vi?" Pappa höjde ett ögonbryn, hans intresse väcktes.

"Tyler, Brian och jag," sa jag, men det kändes som att jag vattnade ner det hela. Det var så mycket mer komplicerat än bara en kväll med killarna.

Min far lutade sig tillbaka mot pinnstolen, la armarna över bröstet som om han förberedde sig för en rättegång. "Drack ni alkohol?"

Jag skakade på huvudet, lättnaden spred sig i bröstet. Självklart trodde han att vi hade gjort normala tonårsgrejer. Det hade inte varit konstigt om vi kört iväg till en enslig brygga och delat på några öl. Inte om vi hade varit normala tonåringar.

Jag drog ut en stol och slog mig ner vid bordet för att hälla upp lite flingor och mjölk i en tallrik. Handen skakade lätt när jag hällde mjölken, och jag hoppades att min pappas hök-ögon inte skulle upptäcka det.

"Vi snackade bara," fortsatte jag, och försökte låta avslappnad, som om vi bara pratat om tjejer eller sport. Jag ville att det skulle låta enkelt, men jag visste att det fanns mer under ytan.

Pappa studerade mig noggrant, som om han försökte läsa mellan raderna. Mamma stod fortfarande vid kaffebryggaren, med ryggen mot oss, men jag kunde nästan se hennes axlar sjunka när hon tog in stämningen. Det fanns en tyst känsla av oro i luften, som om de båda kände att något inte stod rätt till.