Under ytan

Kapitel 35

Korridoren var lång och smal, upplyst av fladdrande lysrör i taket som kastade ett kallt, svagt blinkande ljus över de slitna väggarna. Det luktade unket, och det var nästan kvavt där vi stod – en tung, tryckande atmosfär som förstärkte min osäkerhet.

Jag stirrade tomt på dörren framför oss, på de nötta siffrorna som skvallrade om att vi var på rätt plats. "Rum 207." Mina fingrar gled över de upphöjda metallsiffrorna, som om jag försökte känna om det här var verkligt. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom – orden som skulle förändra allt bara låg där, fastklistrade på min tunga, tysta och hjälplösa. Tanken på att behöva möta honom fick det att vrida sig i magen.

Bredvid mig suckade Marcus djupt, och jag kunde känna hur han frustrerat kastade en blick åt mitt håll. Han var trött på att vänta. Istället för att säga något, eller vänta på att jag skulle röra mig, tog han saken i egna händer. Med en hård spark slog han till dörren med kängan. Dunket ekade genom den tysta korridoren och fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag ryckte till, förvånad av kraften i hans spark – han gav inte direkt ett vänligt intryck, men jag visste att han gjorde det för min skull.

"Kom igen, Sorin," mumlade han, med en ton som blandade irritation och omtanke, medan han sparkade till dörren igen, hårdare den här gången. Dörren vibrerade under hans slag, och ljudet studsade mot de kala väggarna som en varning – till både mig och den som var på andra sidan. Han såg på mig över axeln, en gnista av orubblig beslutsamhet i hans blick.

När dörren öppnades stod Tyler där, uppenbart irriterad, med sina breda axlar som nästan blockerade hela dörröppningen. Hans armar var korsade över bröstet, och han synade oss båda med en skeptisk blick som fick luften att kännas ännu tyngre i den redan trånga korridoren.

"Vem fan är han?" frågade han och nickade mot Marcus, hans röst hård, som om vi precis inkräktat på förbjuden mark.

Marcus höjde ett ögonbryn och studerade Tyler med en nonchalant blick som utstrålade både självförtroende och en uns av utmaning. "Vem fan är du?" svarade han kallt, och jag kunde nästan känna hur spänningen ökade i det lilla utrymmet mellan dem.

Jag suckade och avbröt snabbt, försökte bryta isen innan de två hann eskalera sitt smått fientliga utbyte. "Marcus... Tyler. Tyler... Marcus," sa jag och pressade mig förbi Tyler in i det dunkla rummet.

Väl inne möttes jag av Silvian och Brian som båda såg frågande mot dörren. De verkade överraskade att se oss trots att jag sagt att jag skulle komma. Silvian skakade på huvudet och gick mot mig, men det fanns en hård glimt i hans ögon.

"Det är jävligt tur för dig att du lever," väste han, innan han drog in mig i en hård omfamning som kändes nästan desperat. Hans armar omslöt mig med en oväntad styrka, som om han aldrig tänkte släppa taget.

"Hur mår han?" frågade jag, rösten låg.

Brian, som såg både trött och lättad ut kastade en blick mot en av de smutsiga sängarna i rummets hörn och mumlade osäkert. "Bättre, nu när du är här."

Jag märkte att de alla var slitna – dagar av oro speglades i deras ansikten. Jag tog ett djupt andetag när Silvian släppte mig och stapplade bort mot sängen.

Sam låg nedbäddad under tre par täcken som täckte det mesta av honom. Hans hy var sjukligt blek, och svetten pärlade sig i pannan men andetagen var lugna och han tycktes sova fridfullt. Det svaga ljuset som sippade in genom den tunna gardinen skapade ett mjukt sken i rummet och kastade långa skuggor över hans ansikte. Jag kunde se hur hans ögonlock rörde sig ibland, som en påminnelse att allt kanske inte var så fridfullt ändå.

Jag kunde inte låta bli att gå fram till honom, luta mig över honom och försiktigt borsta bort några svettiga lockar från hans panna.

"Hur länge har han varit så här?"