Under ytan

Kapitel 31

Hela kroppen skakade som om jag frös inifrån och ut, men jag var samtidigt varm, febrig. Yrseln gjorde det omöjligt att fokusera, och rösterna omkring mig var som dämpade ekon som kom och gick, blandade sig i varandra tills orden blev svåra att urskilja.

"Vi ringer Alfa."

"Inte en chans, Brian! Vi klarar det här!"

"För i helvete, Tyler! Titta på honom! Han ser fan döende ut!"

Tylers tunga steg ekade genom rummet medan han rastlöst vandrade av och an, som om han försökte hålla både sin egen oro och hela situationen i schack. "Sorin är botemedlet, inte Alfa, inte Mrs A. Det är Sorin han behöver! Vad tror ni händer om vi tvingar hem honom och han blir sämre?"

Hans ord studsade mellan väggarna, fyllde rummet och trängde in i mitt huvud genom den tjocka dimman av feber och smärta.

"Tyler har rätt," suckade Silvian efter en stunds tystnad. "Försök att ringa honom, jag drar ut och letar."

Dörren till motellet öppnades och stängdes tyst bakom honom, och Brian sjönk ner på soffan och gömde ansiktet i händerna. Han mumlade, som för sig själv, "Va fan skulle vi hit och göra, Ty?"

"Dra hem om du vill," viskade jag från sängen, min röst svag men hörbar. Både Brian och Tyler flög upp och sprang över till mig.

"Fan vad du skrämde oss," suckade Tyler och försökte tvinga fram ett lättat leende. "Mår du bättre?"

"Lite," mumlade jag och försökte resa mig upp, men Brian var snabb och lade en stadig hand mot min axel, försiktigt men bestämt.

"Ligg kvar," sa han och sträckte fram en vattenflaska. "Drick något."

Jag tog flaskan och kände det svala vattnet rinna ner i halsen. Varje klunk lättade något på trycket i huvudet, men det kändes som om hela min kropp fortfarande befann sig i ett vakuum. Jag kunde se deras ansikten, men de verkade långt borta, som om jag tittade på dem genom ett frostat fönster.

"Vi måste få tag på Sorin," sa Tyler och såg på Brian med en blick som sa mer än tusen ord. Jag kunde höra oron i hans röst, hur han balanserade på gränsen mellan panik och beslutsamhet.

"Han svarar inte men alla meddelanden är lästa," muttrade Brian. "Vart fan ska vi börja Ty? Boston är jävligt stort och nu är Silvian borta."

En kall tystnad föll över rummet, och Tyler bet sig i läppen innan han mötte min blick. "Sam, kan du... känner du om han är i närheten? Eller... något?"

Jag svalde och slöt ögonen, försökte känna efter, men allt var ett enda töcken av värk och förvirring. Trots det fanns där något, en svag aning som låg på gränsen till medvetandet, men när jag sträckte mig mot den gled den undan som dimma i solens första strålar.

"Jag vet inte," mumlade jag. "Det är som att han är nära, men ändå inte. Som om... han gömmer sig."

Tyler satte sig ner bredvid sängen och körde handen genom håret. "Vi kan inte vänta för länge. Vi måste hitta honom innan... innan det blir värre."

Brian reste sig upp och började metodiskt samla ihop sina saker, hans rörelser var spända men fokuserade. "Okej," sa han. "Vi letar. Vi går ut och frågar runt, pratar med folk. Någon måste ha sett något."

Tyler skakade på huvudet, och för en sekund tyckte jag mig se en glimt av beslutsamhet i hans ögon. Det här var inte bara en jakt efter information längre; det var något personligt, något som drev honom hålla sig lugn, i en stad som verkade ha svalt oss hel. "Du hörde Silvian, det här stället är inte som hemma. Du har ingen aning om vad det finns för folk där ute. Gubben i kiosken var harmlös. Men vad fan händer om du frågar fel person?"

Brian stönade högt och drog båda händerna genom håret innan han sjönk ner i soffan. "Så vi ska bara sitta här?"

Tyler suckade och såg från mig till honom och sen tillbaka på mig innan han verkade bestämma sig för något. "Kom igen, vi tar lite luft." Han la handen på min axel, ett snabbt men bestämt tryck. "Vi är snart tillbaka. Drick mer vatten och försök vila."

Innan jag visste ordet av var de på väg ut genom dörren, och ljudet av deras steg försvann nerför trappan. Jag låg kvar i sängen och slöt ögonen, försökte hitta något lugn i allt kaos. Men i bakhuvudet malde en känsla som jag inte kunde skaka av mig, som ett mörkt föraningar om vad som väntade oss alla.

Jag sträckte mig efter mobilen, mina fingrar darrade när jag letade upp pappas nummer i kontakterna. Två signaler gick fram innan han svarade, och jag kände hur mitt hjärta slog snabbare.

"Sam?" hans röst var genast bekant och trygg, men det fanns en ton av oro där som jag inte kunde ignorera.

"Pappa." Plötsligt kände jag mig som en liten pojke igen, sårbar och rädd. "Du behöver komma och hämta Brian och Tyler." Orden föll ur mig som en befallning, en desperat vädjan för hjälp.

"Vad har hänt?" Hans röst var plötsligt allvarlig, jag kunde nästan höra honom ta ett djupt andetag.

"Boston är... stort. Annorlunda," svarade jag, och min röst darrade som ett snöre som höll på att brista. Jag kände hur verkligheten omkring mig tycktes krympa, varje ljud och varje färg blev mer intensivt.

"Sam, är du okej?" Frågan kändes som en räddningslina som slängdes till mig i en storm.

"Det är länken..."

Han var tyst en stund, och jag kunde föreställa mig hur han bet sig i läppen, som han alltid gjorde när han var djupt försjunken i tankar. "Hur illa är det?" frågade han till slut, hans röst var låg och fylld av oro.

"Jag kan inte åka hem." Jag visste att jag ställde till det, men det kändes som om jag sviktade under trycket av min egen rädsla. Tystnaden lade sig tungt mellan oss. Jag kunde nästan se pappas bekymrade blick framför mig, hur han säkert stängde ögonen och drog handen genom håret. Han visste att det inte fanns något lätt sätt att lösa det här.

"Sam... du vet att jag gör allt för att hjälpa dig," sa han till slut. "Men om länken påverkar dig så här... kanske borde vi hitta ett sätt att få hem dig ändå."

Jag skakade på huvudet, trots att han inte kunde se det. "Det funkar inte så. Om jag åker hem utan Sorin... jag vet inte vad som händer, pappa. Det känns bara... fel."

Han suckade djupt i andra änden. "Om vi ska göra det här på ditt sätt, så lova mig att du håller dig så säker du kan. Och håll koll på Tyler och Brian. De har ingen aning om vad de ger sig in i."

"Jag vet," svarade jag, och kastade en blick mot den tomma dörröppningen där mina vänner nyss hade försvunnit. "Jag försöker ta hand om dem också."

Pappa var tyst ett ögonblick till, som om han vägde sina ord. "Sam, jag litar på att du vet vad du gör, men om det blir värre—om du känner att länken drar dig för långt—så måste du lova att berätta det för mig. Jag kommer direkt."

Hans ord fick en klump att växa i halsen på mig, men jag tvingade fram ett svar. "Jag lovar, pappa."

"Bra." Han pausade, och hans ton blev mjukare. "Jag kommer att hålla telefonen nära. Hör av dig om du behöver något, vad som helst. Okej?"

"Okej."

Vi sa hejdå, och när samtalet avslutades kände jag en slags tyngd lyfta, samtidigt som en annan landade över mig. Jag var kvar här, fast besluten att hitta Sorin. Det fanns ingen väg tillbaka längre, bara framåt.