Under ytan

Kapitel 5

Jag klev genom den tunga ekdörren, och ljudet av dörren som stängdes bakom mig ekade genom det stora entrérummet. Herrgården var gammal, stora fönster släppte in det svaga eftermiddagsljuset, men det kändes inte varmt. Det var snarare ett blekt, kallt ljus som fick skuggorna att sträcka sig längre än vanligt.

Jag tog ett djupt andetag och rörde mig mellan flyttkartonger och kvarlämnade möbler. Gamla tavlor med tidigare ägare stirrade ned på honom från väggarna, och tystnaden i huset var påtaglig, en kontrast till skolans ständiga sorl. Lukten av gammalt trä och damm blandades med den friska, kalla luften utifrån.

Jag hann knappt innanför dörren innan Silvian kom ner för den stora stentrappan som ledde upp till övervåningen. "Nöjd med första dan?"

"Skolan var fantastisk," muttrade jag sarkastiskt och slängde min skinnjacka över en gammal stol. "Pappa valde världens mittpunkt."

Silvian lutade sig mot dörrkarmen till köket, med armarna korsade över bröstet. Jag visste genast vad han var ute efter. "Så," började han. "Vad hände bakom idrottshallen?"

Jag ryckte på axlarna, försökte spela oberörd medan jag sparkade av sig skorna. Morsan hatade när man gick in med skor. "Du såg hur han stirrade på mig hela dan. Ville bara veta vad hans problem var."

"Seriöst?" Silvian höjde ett ögonbryn.

"Han är för fan en varulv, Sil!"

"Och just därför behöver vi ignorera idioten," muttrade han och gick in i köket mot kylskåpet.

"Jag hanterade det," muttrade jag och slog mig ner på en av köksstolarna för att ta emot glasflaskan som brorsan erbjöd mig. Grisblod var fan äckligt, men det var allt vi hade just nu. "Inget att oroa sig för."

Silvian suckade tungt och skakade på huvudet. "Du vet att pappa kommer vara på dig extra mycket nu va?"

Jag spände käkarna och nickade innan jag tömde flaskans kalla innehåll. Jag kände mig genast piggare, men smaken gav mig kväljningar. "Jag vet," svarade jag till slut. Det var ingen hemlighet att det var jag som hade satt oss i skiten och tvingat familjen att flytta.

"Och så fruktansvärt var det inte," fortsatte han med ett flin. "Det var helt okej."

Jag skrattade till för jag visste precis vad han menade. Den lilla blondinen hade följt honom som en svans hela dagen och dyrkat varje ord han sagt. Trots att vi var identiska till utseendet så kunde vi inte vara mer annorlunda Sil och jag. Jag hade tröttnat på hennes pladder efter fem minuter.

"Hon var söt, men inte min typ."

Den lättsamma stämningen försvann så fort ytterdörren öppnades och vår mamma gled in. Hon bar sin vanliga lugna uppsyn, men hennes ögon hade en vaksam glimt. "Hur har dagen varit, pojkar?" frågade hon med ett påklistrat leende.

Elena Lazar hade en skarp, modern elegans som skulle kunna misstas för en framgångsrik affärskvinna trots att hon spenderade all sin tid i hemmet som hon putsade fläckfritt varje dag. Hon klädde sig alltid perfekt, i sofistikerade blusar och kjolar som framhävde hennes slanka figur. De mjuka lockarna i hennes mörka hår var alltid noggrant stylade, medan hennes sminkning var diskret men markerade hennes drag med precision. Hennes hud var porslinslik och felfri, vilket gav henne ett ungdomligt utseende, som om hon knappt passerat 30 – men ögonen, de djupa, isgrå ögonen, bar en tyngd som avslöjade något annat.

Jag reste mig långsamt från stolen och skakade av mig irritationen som var på väg. Nuförtiden ingick alltid någon typ av förhör i samtalen med mina föräldrar och det störde mig som fan. "Bra," svarade jag snabbt och gick mot hallen.

Silvian kastade en blick mot mig innan han svarade med samma ton och följde efter. "Helt okej, inget märkvärdigt."

Elena studerade oss båda en stund, men hon sa inget mer. Det var pappas jobb. Hon samlade information och han var den som utförde disciplinen. Vilket jävla radarpar.

"Det är middag klockan fem."

Jag nickade åt henne, och bestämde mig för att inte ifrågasätta den här nya traditionen som hon hade infört. Familjemiddag var något nytt. Att sitta runt bordet tillsammans och samtala om dagen - det var något som människor gjorde och jag antog att hon försökte få oss att passa in. "Ja, mamma," mumlade jag innan jag drog med mig brorsan upp mot övervåningen.

Utifrån hördes tunga, bestämda steg mot gruset—ingen tvekan om att det var pappa. Hans långsamma men kraftfulla gång, som om varje steg bar tyngden av hans ålder. Kort därefter följdes de av snabbare, lättare steg, mer rytmiska, nästan som ett ekande klackande mot stenarna. Nicolae. Han rörde sig alltid med en viss självsäkerhet.

Dörren öppnades plötsligt och både jag och min bror stannade till för att möta vår fars bistra blick. Något hade hänt.

"Vi har fått en inbjudan från Alfa Ronald Acker, är det något ni vill berätta?" Frågade han syrligt och spände ögonen i mig. Tonen i hans röst var isande, som om han redan bestämt sig för att allt var mitt fel.

"Hans son går i vår skola," svarade Silvian med en axelryckning.

"Och ett par andra från flocken," fortsatte jag.

Jag kände genast min äldre brors dömande blickar och jag vände mig genast mot honom, "vad?"

"Vad har du gjort?"

Om jag och Silvian var identiska så var Nicolae en ung kopia av vår gemensamma far. Han var bara fyra år äldre än oss men betedde sig som om han var fyrtio. Han var en skitstövel som slickade farsans arsle så fort han fick chansen. Som den äldsta sonen var det hans jobb att ta över en dag, vilket alltid hade känts som en lättnad för mig. Sil och jag var fria att göra vad vi ville, kanske inte än, men om ett år - på vår artonårsdag. Då skulle jag dra långt här ifrån och förhoppningsvis ville Silvian följa med mig. Tills dess behövde jag bara ligga lågt och inte dra på mig någon uppmärksamhet. Problemet var bara att det låg helt enkelt i min natur att skapa kaos omkring mig.

"Vi har bara snackat, inget mer," muttrade jag och spände ögonen i honom.

"Vi har en del gemensamma lektioner," förklarade Silvian och pappa såg genast ut att lugna sig.

"Så inget har hänt?"

"Inte mer än att de såg jävligt obekväma ut när de såg oss."

"Snarare livrädda," flinade jag och fick en bekräftande blick av Victor.

"Jag skall förklara att vi bara är på genomresa, att vi flyttar snart igen. Om ni sköter er så bör det inte bli några problem," svarade han och suckade. "Vi åker dit i övermorgon."