Under ytan

Kapitel 18

Ljudet av skridskor som skar genom isen ekade i hallen, blandat med sorlet från publiken som redan hade börjat fylla läktarna. Jag drog med mig Silvian uppför de kalla metalltrapporna tills vi hittade två platser med bra utsikt över rinken. Kylan i luften var bitande, som om den letade sig genom varje lager kläder, men min uppmärksamhet låg på spelarna som värmde upp på isen, särskilt en av dem—Shawn. Han rörde sig med en självsäkerhet som skilde sig markant från den han hade i skolan. Han skrek order till sina lagkamrater med en röst som ekade i den stora hallen.

"Jävla diva," muttrade Silvian bredvid mig och lutade sig framåt.

Jag skrattade lågt och korsade armarna över bröstet, blickande ut över isen där Shawns dominans över laget var tydlig. "Det är lätt att vara kaxig när alla runt dig spelar med."

Vi satt tysta en stund och iakttog hur laget fortsatte sin uppvärmning. Varje spelare hade sin roll—vissa följde hans order utan att tveka, medan andra verkade sucka inombords åt Shawns hårda blick och pressande kommentarer. Det var tydligt att han njöt av kontrollen, njöt av makten han hade över dem, som om det gav honom en slags bekräftelse han inte fick någon annanstans. Det här var hans scen, och alla andra var bara statister.

"Det förvånar mig inte. Sådana som han? De behöver det här. Makttrippen. Det får dem att känna sig viktiga," sa jag, och kunde inte dölja föraktet i min röst.

Silvian höjde ett ögonbryn och sneglade på mig. "Så, är det här din plan för att smälta in bättre, eller är det mer personligt?" Han nickade diskret mot spelare nummer 12—Sam. Min Sam.

Jag flinade. "Sen när bryr jag mig om att smälta in?"

Silvian höjde på axlarna, fortfarande med blicken fäst på Sam, som rörde sig smidigt över isen. "Så du har accepterat hela den där ödeslänk-grejen nu?" Hans ton var lättsamt retfull, men det låg en underton av allvar i den.

Jag nickade tyst, stoppade händerna i jackfickorna och lutade mig tillbaka mot det hårda, kyliga plastsätet som knarrade under min tyngd. Ljudet av isen, skridskorna och åskådarnas dämpade röster smälte ihop till en bakgrundsbrus som nästan var avkopplande. "Det känns bra nu när vi har rett ut allt," sa jag, min röst låg och lugn.

Silvian satt tyst en stund, innan han lutade sig närmare och sänkte rösten. "Du tycker inte att det går lite väl fort?" Hans ton var inte dömande, snarare fundersam, som om han försökte förstå sig på situationen.

Jag ryckte lätt på axlarna, höll min blick stadigt på isen där Sam gled fram. "Till skillnad från dig och Katie?" sa jag, ett svagt flin på mina läppar.

Han himlade med ögonen och suckade djupt. "Skillnaden är att det vi har är en enkel tonårsflirt," muttrade han och lutade sig tillbaka i sitt säte. "Er grej är för resten av livet."

"Vår grej?" Orden hängde i luften och kändes tyngre än jag trodde de skulle. Det lät så... opersonligt. Som om han hade svårt att acceptera vad det verkligen var. Kanske var det precis så. Det jag och Sam hade var något mer än bara en fling. "Jag kommer bli en del av flocken," mumlade jag, mina ord tunga med innebörd. Jag menade inte att strö salt i såren, men jag ville att han skulle förstå alla detaljer. Sam och jag, det var inte något som skulle försvinna.

Silvian kastade en snabb blick åt mitt håll och hans ansikte hårdnade, precis som jag hade förväntat mig. Han satt tyst ett ögonblick och stirrade ut över rinken, hans käkar var spända. Jag fattade att det här måste var svårt för honom. Det var en sak att acceptera att vi var tillsammans, men att acceptera att mitt liv skulle länkas till Sams för evigt, som en del av hans familj... det var en helt annan sak.

"Och jag då?" Hans röst var låg, nästan viskande, men den där undertonen var svår att missa—en osäkerhet som Silvian sällan släppte fram. Jag mötte hans blick och för första gången på länge såg jag något rått och naket i hans ögon. Kanske rädsla. Kanske avund. Jag var inte säker på vilket.