Under ytan

Kapitel 37

Jag mötte Marcus lugna blick, och hans ögon speglade en tyngd han sällan visade. Ljuset i rummet var svagt, och skuggorna kastade mjuka mönster över hans ansikte, men jag kunde ändå se oron som låg dold under hans annars behärskade uttryck. Jag kände ett stygn av osäkerhet i bröstet, men samtidigt en märklig trygghet i hans närvaro.

Med ett långsamt andetag sköt jag undan täcket och rörde mig försiktigt ur sängen, benen något svaga som om de kände på mig att något var på gång. Marcus sträckte fram en hand, "Vi måste snacka," rösten låg och fylld av allvar.

Jag nickade tyst och drog på mig skorna innan jag följde honom mot dörren. Jag kunde känna Silvians blick vila på oss från andra sidan rummet, skarp och frågande, men han sa ingenting – han bara såg efter oss med en vaksamhet som kändes nästan beskyddande.

När vi kom ut i den svala korridoren gick Marcus direkt till dörren till höger, utan att tveka. Han drog fram en nyckel ur jeansfickan och låste upp, med blicken stadigt riktad framåt, som om han visste exakt vad han skulle säga när vi väl var därinne. Hans hand släppte inte min; hans grepp var orubbligt, som om han behövde försäkra sig om att jag var med honom, att jag inte skulle dra mig ur.

Rummet var nästan en spegelbild av det där mina vänner sov; samma enkla möblering, de slitna väggarna, den mörka heltäckningsmattan som dämpade varje steg och den envisa stanken av skurmedel och inpyrd rök. Det var som om alla rummen här hade skapats efter en mall – en kall, funktionell symmetri som inte tillät någon personlighet att ta plats. Sängarna var identiska, klädda i mörka överkast, och på nattduksbordet fanns samma enkla lampa med ett milt, gulaktigt sken som knappast kunde tränga igenom rummets skuggor. Det var en plats utan spår av oss, utan minnen eller liv – en tillfällig fristad, men aldrig ett hem.

Marcus ledde mig mot en av sängarna, och hans allvarliga uttryck gjorde att hjärtat började slå snabbare, hårdare, som om det försökte förbereda sig för det han snart skulle säga. Jag kunde se hur han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen, som om orden vägde tungt även för honom.

"Din farsa är här," sa han lågt, blicken fäst på mig som för att förvissa sig om att jag förstod allvaret.

För ett ögonblick stod tiden stilla, och luften mellan oss blev nästan elektrisk. Orden ekade i mitt huvud, framkallade minnen jag helst ville glömma och en oro som jag trodde jag lämnat bakom mig.

"Är-är du säker?"

Han nickade tyst och höll min hand lite hårdare. "Din brorsa kom förbi garaget och frågade efter dig."

Jag stönade högt och släppte taget om hans hand för att gömma ansiktet i händerna.

"Vad vill han?"

Jag föll bakåt på sängen och stirrade upp i det vita taket, känslan av tyngd i bröstet växte medan tankarna snurrade i huvudet. Jag hade inte en jävla aning.

"Att vi... kommer hem?" mumlade jag osäkert, rösten knappt mer än en viskning.

Marcus nickade långsamt, en nästan omärklig rörelse. Han sjönk ner bredvid mig på sängen, benen hängande över kanten, och vi låg där i tystnad. Hans närvaro var stabil, en påminnelse om att jag inte var ensam i det här, men ändå räckte det inte för att tysta oron som kröp längs ryggraden.

"Vi drar," sa han plötsligt, rösten beslutsam och vass, som om han redan bestämt sig.

Jag höjde ett ögonbryn och såg frågande på honom. "Drar vart?"

"Vart som helst," svarade han, och i hans ögon glimmade en antydan till något som liknade hopp, eller kanske desperation. "Jag har cash."

"Marcus..." började jag, osäker, men innan jag hann protestera drog han mig till sig, hastigt och intensivt. Hans armar slöts runt mig, hårt, nästan som om han ville vara säker på att jag inte skulle glida ur hans grepp. Hans kropp var varm och stabil, en oväntad trygghet mitt i all den kaos som stormade omkring oss.