Det är försent | o.e

Nummer ett

Junis perspektiv

Månaderna gick och nu stod jag här. En månad innan skolavslutningen. Gymnasiets andra år öste på med inlämningar, uppgifter och prov. Matematiken hade varit riktigt jobbig men med hjälp av min personliga handledare, eller ja mentor, så skulle jag få mer än godkänt. Resten av ämnena var självklart jobbiga men inte på en nivå så att jag inte kunde klara av det. Det krävdes bara ansträngning.

Att det bara var en månad kvar till skolavslutningen var helt ofattbart. Andra året av gymnasiet hade varit ett helvete samtidigt som jag hade utvecklats och hittat väldigt många nya vänner. Jag och Isabelle umgicks inte lika mycket längre, utan jag hade hittat några andra tjejer i min klass som jag umgicks med istället. Ellen och Nicky hette dem, Nicky var ett smeknamn för Nicole.

Klockan var halv 7 på kvällen och Ellen och Nicky skulle komma hit klockan 7. Det var lördag och vi skulle ut längre bort från stan för att umgås med några vänner. Eller vänner och vänner, jag kände inte många alls. Men det var många bekanta till mig och dessutom kände Ellen rätt många eftersom hon bor där när hon är hos sin pappa. Jag hade bytt stil de senaste månaderna. Istället för den lite tuffare klädstilen hade jag gått över till mer finare klädstil, mer lik min lillasysters. Ett par blåa jeans satt på mina vältränade ben och ett urringat linne från odd molly prydde min överkropp. Mina bröst framhävdes och jag log nöjt. Mitt långa hår hängde platt ner för ryggen och så fick det förbli. Trots att det var maj var kvällarna kalla så jag tog en väska där jag packade ner en vit kabelstickad tröja från gant.

Jag tog en svart skinnjacka ovanpå mitt linne så länge och tog fram busskortet. För att fördriva tiden sminkade jag mig lite extra. När det plingade på dörren kunde jag höra hur någon öppnade och jag sprang ner. Där stod Ellen och Nicky redo att gå. Jag tog min väska och dubbelkollade så att jag hade allt.

"Hejdå!" ropade jag till mamma och pappa innan jag snabbt slank ut genom dörren och vi började gå till bussen. Vi skulle ta en direktbuss som svängde förbi min hållplats. Bussen var gammal och det var riktigt varmt på bussen. Jag satte mig ensam vid ett tvåsäte och la mig raklång över sätet. Det var inte många på bussen och inte många som skulle på heller så bussresan gick snabbt. När vi hoppade av bussen var vi nästan precis vid stranden där vi skulle träffa alla. Man kunde höra röster som tillhörde ungdomarna. Vi började gå mot stranden och snabbt skymtade jag gestalter. Några satt på stranden och några på klipporna.

Ellen gick direkt fram till några som satt på berget och en klump bildades i min mage. Bredvid killarna och tjejerna som Ellen hälsade på satt Oscar och Felix. Oscar hade inte märkt mig än utan han riktade all sin uppmärksamhet mot Ellen men Felix såg mig.

"Juni!" utbrast Felix och jag blev med ens osäker. Vi hade inte setts på flera månader, sedan 5th element då jag bestämde mig för att Oscar inte behövde mig för att vara lycklig. Han kunde må så bra utan mig, jag behövdes inte. Vi följde fortfarande varandra på instagram och jag såg honom ofta i skolan men jag ville inte visa att jag saknade honom. För det gjorde jag. Jag saknade verkligen Oscar, men ibland är det för mycket runt omkring som tyvärr inte kan väga upp det bra och då är det inte alltid värt att kämpa för.

Felix var snabbt uppe på fötter och kramade om mig hårt och länge. Under kramen kunde jag se att all Oscars uppmärksamhet låg på mig. När Felix släppte kramen reste sig Oscar osäkert. Han kliade sig i nacken, osäker på om vi skulle kramas eller inte.

"Så...", började han och jag nickade lite och avfyrade ett snett leende. Han mötte min blick och jag tittade in i hans ögon, ögonen som jag varit så förälskad i för några månader sedan. Jag gillade honom fortfarande, men jag var inte kär. Tror jag. Det pirrade inte på samma sätt när jag såg honom utan det blandades med en annan, negativ känsla.