My Knight in Shining Armor

Kapitel 3

~ Vanessa ~

Det hade bli mörkt under tiden som jag var inne i studion och dansade med det gjorde inte så mycket. Efter träningen hade jag bara dragit på mig en grå hoodie som passade rätt bra till mina armé mönstrade jeans och Timerlands kängor jag hade på mig för tillfället. Med hörlurarna i öronen och nästan full volym började jag gå mot tunnelbanan. Vi hade börjat dansa till LMFAO's Shots idag så jag gick och lyssnade på den samtidigt som jag gick och repeterade dansstegen i huvudet och messade med pappa. Han bor i Finland så jag träffar honom inte så jätte ofta men vi håller kontakten via sociala medier.
Pappa: hur skulle det vara om du kom och hälsade på nästa gång ni har ledigt från skolan ?! :)
Jag: låter bra :) nästa gång är typ jullovet men då kan ju Bea, Conny och Fiona också följa med så kan vi fira jul tillsammans allihopa :)
Just som jag klickade på skicka stötte jag ihop med något, eller snarare någon. När jag kollade upp fick jag syn på killen men ljust fluffigt hår från skolan. Jag såg att han sa något men jag hörde inte vad eftersom jag fortfarande hade i mina hörlurar. Snabbt drog jag ut dem och kollade ursäktande på honom.
- Förlåt jag hörde inte vad du sa, sa jag och höll upp mina hörlurar. Geez jag hade högt !!!! Jag hörde ju nu också vad det var för låt som spelade.
- Haha, det är lugnt, jag bad bara om ursäkt eftersom jag gick och kollade ner i mobilen i stället för att kolla vart jag gick, sa killen och höll upp sin mobil.
- Samma här, plus att jag är rätt döv när jag har dessa på mig, svarade jag och stoppade ner mina hörlurar i fickan.
- Har vi setts förut ?! Du ser så bekant ut, sa killen sedan och synade mig uppifrån och ner.
- Vet inte, men vi går i samma skola. Jag tror att vi har historia tillsammans, sa jag och försökte att inte stirra för mycket på honom vilket var rätt svårt efter som han var otroligt attraktiv.
- Just det ....... Vanessa var det visst ?! undrade han och jag nickade bara.
- Och du ääär .... ?!? började jag och han skrattade till.
- Förlåt, jag heter Oscar, sa killen och log ett bländande leende med vita perfekta tänder. Innan jag hann hindra det log jag tillbaka.
- Wow, cool piercing, sa Oscar och jag kände hur han kollade på min smiley piercing.
- Taack, svarade jag och skrattade lite besvärat eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle svara.
- Gjorde det ont ?! frågade Oscar och jag vägde lite med huvudet från sida till sida.
- För att vara ärlig, ja, men inte hälften så ont som denna, svarade jag och visade honom min industrial i örat.
- Cool, svarade han och jag könde hur han kollade ett tag innan han öppnade munnen igen.
- Har du en ... tatuering bakom örat ?! undrade han och kisade lite som för att se bättre. Crap !!!! Ingen visste om den tatueringen. Inte ens Zoé eller Svea. Egentligen så skämdes jag över den efter som jag inte ens minns när den kom dit.
- Jaa, faktiskt, svarade jag och Oscar nickade imponerat.
- Vad föreställer den ?! undrade han sedan och kollade på mig.
- En G-klav, men fråga inte om det gjorde ont för jag minns inte när den hamnade där för jag var väldigt drunk den natten, nästa morgon var den bara där, förklarade jag och blev tvungen att mentalt facepalma mig själv. Hur kunde jag vara så dum och bara berättade sådär rakt ut till en kille jag knappt känner !? Sedan visade det sig att båda skulle till tunnelbanan och att båda skulle av på samma ställe.
- Varför är du inte med dina polare då ?! Jag hörde att de pratade något om att åka och bowla, sa Oscar plötsligt och jag kollade på honom.
- Jag kunde inte, dansträning, svarade jag förklarande och han nickade förvånat.
- Dum fråga kanske men vad dansar du ?! Knappast balett ?! frågade han och jag brast ut i skratt.
- Neeejj verkligen inte !!! Men jag dansar Street Dance, sa jag sedan när jag sansat mig från skratt attacken.
- Vad kul, det gör jag också, svarade Oscar leende just som tunnelbanetåget stannade där vi skulle kliva av. Det visade sig sedan att Oscar bodde bara något kvarter ifrån Bea så vi hade sällskap hela vägen.
Halvvägs hem möttes vi av svart fluffig boll som kom springandes ramt mot oss. Divan.
- Vad i halva härjedalen gör du här ?! undrade jag och satte mig på huk och fångade in henne i halsbandet. Hon bara skällde till svar.
- Jag antar att det är din hund, skrattade Oscar och hälsade på Divan som intresserat undersökte hans skor och byxben.
- Mhmm... och jag vet inte hur många gånger hon har lyckats smita ut när man öppnar dörren, berättade jag och himlade med ögonen mot min bäste vän på 4 ben. Sedan ringde min mobil och när jag plockade upp den var det Bea som ringde. Antagligen alldeles i panik för att berätta att Divan smitit ut igen.
- Hallå ?! svarade jag och placerade mobilen vid örat.
- Nessa ?! Du kommer inte att bli glad nu men Divan smet ut igen när jag skulle gå och slänga soporna, sa hon utan att andas mellan orden.
- Det är lugnt, hon kom och mötte mig, förklarade jag lugnt och jag hörde hur hon drog en lättnadens suck i andra änden.
- Men gud så bra, då är det lugna puckar, sa Bea och i bakgrunden hörde jag hur Fiona började skrika.
- Hahha inga lugna puckar för dig inte, skrattade jag och lade sedan på så att Bea kunde ta hand om Fiona.
Som tur var hade jag ett extra koppel i min sportbag som jag hade med mig nu så jag plockade upp det och kopplade Divan.
- Var det din mamma ?! undrade Oscar när vi började gå igen.
- Näj det var min syster, svarade jag och för en kort sekund funderade jag om jag skulle berätta om mamma men sedan bestämde jag mig för att inte göra det. Jag kunde ju inte berätta alla hemligheter för en kille jag knappt kände.
Vi gick en bit längs gatan under tystnad medan Diva sprang i förväg och undersökte buskar och träd. Det var inte en sådan där besvärad tystnad som man kände sig pressad att säga något utan det var mer en teivsam tystnad där vi bara gick och trivdes i varandras sällskap.
- Du, vad är hon för ras egentligen ?! Jag tror jag aldrig sett en sådan hund förut, sa Oscar efter ett tag och jag väcktes ur mina tankar.
- Vaah ?! Öuhm Divan ?! undrade jag förvånat efter som jag inte hade hört frågan.
- Ja, Divan, vad är hon för ras ?! frågade Oscar igen och kollade en aning lustigt på mig.
- Hon är en finsk lapphund, svarade jag och log mot honom så att min smiley garanterat syntes.
- Finsk ?! undrade han och jag nickade.
- Min pappa bor i Finland och jag fick Divan en jul när jag var där för att deras hund hade fått valpar och de behövde bli av med dem för att det inte fanns tillräckligt med plats på gården, berättade jag och Oscar nickade långsamt.
- Så din pappa äger en gård ?! sa han sedan och jag nickade igen.
- Eller ja, hans fru driver en ridskola så dem bor på en hästgård, typ, förklarade jag och log vid tanken på mitt nordsvenska sto Roxante eller som jag kallade henne, Roxy.
- På ditt leende att dömma så har du också en häst där, konstaterade Oscar och jag höjde på ena ögonbrynet.
- Syns det så tydligt ?! skrattade jag och han nickade leende.
- I alla fall, hon heter Roxante meeen alla kallar henne för Roxy, berättade jag och han skrattade till.
- Ska jag vara ärlig så hade jag aldrig trott att du var en djurmänniska, än mindre en hästtjej, sa Oscar och log ett snett leende.
- Varför det ?! undrade jag nyfiket och kastade en hastig blick på Divan framför oss för att försäkra mig om att hon fortfarande var med oss, vilket hon var.
- Du bara inte ser ut som en djurmänniska, svarade Oscar och jag kollade fundersamt på honom.
- Som en hurudan människa ser jag ut då ?! ville jag veta och han kastade en snabb blick på mig.
- Ta inte illa upp nu, det här är inget personligt med vid första anblicken så ser du ut som en "hårding" som bara festar och dricker och röker och sådana grejer, men jag antar att det bara är piercingarna och tatueringarna som gör det, förklarade Oscar och kastade en blick på mig igen som att försäkra sig om att jag inte tagit illa upp. Jag kollade förvånat på honom i ungefär 2 sekunder innan jag brast ut i gapskratt. Oscar kollade förvånat på mig och stannade sedan utanför ett hus, inte så långt ifrån Beas hus faktiskt.
- Vad är det som är så kul ?! frågade han sedan och jag lyckades samla mig en aning.
- Inget, det är bara det att du lyckades pricka rätt så rätt, svarade jag och han kollade på mig som om han väntade sig en fortsatt förklaring.
- Jag brukade göra det. Festa, dricka, men jag har faktiskt aldrig rökt, men i alla fall, jaa jag brukade göra det men för typ 2 år sedan så ..... hände det lite grejer och efter det vill jag aldrig dricka igen, förklarade jag och han kollade på mig med en blick som jag riktigt inte kunde definiera.
- Och jag antar att du inte tänker berätta vad som hände, sa han sedan och kände på sina fickor som om han letade efter något. Jag suckade och slog ner blicken i marken.
- Tro mig, jag skulle vilja berätta men .... jag kan inte, jag menar, jag känner dig knappt, mumlade jag. Då slog det mig att jag hade berättat rätt så mycket om mig själv medan han inte hade berättat ett dugg om sig själv.
- Appro på det, borde inte du berätta något om dig själv ?! Jag har ju typ berättat skit mycket, sa jag sedan och Oscar fyrade av ett av sina bländande leenden.
- Det kanske jag gör, i sinom tid, svarade han och jag kände mig smått förvirrad. Vadå i sinom tid ?!
- Vadå ?! Kan du inte berätta något nu ?! frågade jag och såg hur Oscar höll upp sin arm och knackade på handleden som om han hade haft en klocka där. Han var tvungen att gå.
- Om vi träffas igen kanske jag råkar berätta något intressant, log han och gick uppför ytter trappan och placerade handen på dörrhandtaget.
- Så jag antar att vi ses igen ?! sa han sedan och jag kom på mig själv med att nicka. Han bara log till svar innan han öppnade dörren och försvann in i huset.
Hela vägen hem gick jag och funderade på om det verkligen hade varit så smart att öppna upp sig så mycket.
Men gjort var gjort och jag kunde ju inte precis klampa in hos Oscar och kräva att han lämnade tillbaka det han just hört mig berätta om sig själv.
Hemma hos Bea hade hushållet redan gått och lagt sig och med en hastig blick på klockan förstod jag varför. Den hade hunnit bli 11 och jag hade inte ens lagt märke till att det hade skymt och blivit mörkt. Tyst tog jag med mig en banan och gick sedan upp på mitt rum med Divan i hälarna. När hon sedan hoppade upp i min säng för att lägga sig lade jag märke till en liten pappers lapp som satt fäst i halsbandet. Call me ;) xo och en nummer på baksidan.
- Oscar, sa jag för mig själv och sprack upp i ett leende. Snabbt programmerade jag in hans nummer i min kontaktlista och öppnade SMS för att skriva något till honom men sedan ångrade jag mig. Ville han träffas igen fick han ta kontakt själv. Jag tönkte inte vara den som sprang efter honom bara för att han hade ett så underbart leende och fina ögon.
- Nej stopp, sluta nu Vanessa, sa jag för mig själv och motade bort tanken på Oscars bländande leende och blåa ögon. Så lätt skulle jag inte falla för honom.
Jag klev upp och drog på mig ett par shorts och en sport bh och sedan gick jag och lade mig. Men allt jag såg när jag stängde ögonen var Oscars bländande vita leende och vackert blå ögon.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Heeejjj och förlåt för jätte dålig uppdatering på denna story men jag tänkte att jag skriver slut Livet som Stockholmare först innan jag satsar på mera regelbunden uppdatering på denna story :) hoppas att det är ok :)