Två olika världar

1. På båten

Innan ni börjar läsa.
Skrev denna när jag var typ 12/13 år, så förvänta er inte något professionellt. Hade jag skrivit om den nu tror jag den hade blivit mycket bättre. Uppföljaren ("En och samma värld") är mycket bättre, längre kapitel, fler kapitel, osv.

Men jaja, trevlig läsning iallafall! :D
-

Linnea's perspektiv
Jag hade aldrig gillat att åka båt... Jag blir väldigt lätt åksjuk, tyvärr.
Men så en dag, gick jag med på att följa med min mamma på en 12-timmars kryssning. Om jag bara hade vetat vad som väntat.

"Kan vi gå in på vår hytt nu? Vi har gått runt i affärer i säkert tre timmar", sa jag till mamma men hon svarade inte då hon var för upptagen med att bestämma om hon skulle köpa ett par blåa eller svarta jeans. Jag suckade och gick och satte mig på en bänk några meter ifrån henne. Min mamma har alltid varit såhär. Hon är shoppinggalen och ska alltid ha det nyaste och snyggaste modet. Själv var jag inte så intresserad av sånt, men jag älskade däremot att teckna olika saker.

När jag suttit på den där bänken och tänk ett tag kom mamma fram till mig och sa att hon var klar. Jag reste mig upp och vi började gå mot vår hytt samtidigt som mamma pratade om kläderna hon hade köpt. Jag lyssnade inte direkt utan kände mig bara mer och mer åksjuk. När vi väl var framme vid vår hytt så gick inte dörren att öppna, vi stoppade in vårt kort flera gånger och ryckte i dörren men det gick inte. När vi stått och ryckt i dörren ett tag öppnades den hastigt och en gammal tant stirrade på oss med ilska i blicken.

"Har ni problem eller? Jag försöker faktiskt att sova här!" skrek hon och slängde igen dörren i våra ansikten.

"Oj", sa mamma och skrattade lite nervöst. "Det här vart visst inte vår hytt..."

Det visade sig att vår hytt var dörren bredvid och när vi kom in kastade vi oss ner i våra sängar. Mamma somnade efter någon kvart, men inte jag... Jag låg vaken och kände hur jag vilken sekund som helst skulle spy. Jag kände att jag inte kunde vara kvar i vår hytt längre så jag smög tyst ut ur rummet för att inte väcka mamma. Medan jag vandrade igenom korridorerna började jag också bli yr och kände hur paniken steg inombords. Jag sprang ut på däck och spydde ut i vattnet och kände hur illamåendet försvann.

Sedan satte jag mig på relingen och pustade ut. Jag var helt ensam och klockan skulle snart slå över till 00.00. Plötsligt hördes något. Jag vet inte vad det var, men det kom från vattnet. Jag vände mig hastigt om, vilket var det största misstaget jag någonsin gjort. Jag tappade balansen och föll över relingen. Paniken tog över och jag visste inte vad jag skulle göra. Ingen hörde att jag skrek då ungefär alla sov vid den här tiden.

Sen blev allt svart. Nu skulle jag dö, det här var slutet. Trodde jag.