Två olika världar

11. Bara en liten lögn

Linnea's perspektiv
Polisen hade nyss bett mig att berätta vad som hänt... Nu gällde det att komma på något, SNABBT.

"Jooo... Jag var då på kryssning med mamma och allt var bra tills jag började må illa lite senare på kvällen då mamma hade gått och lagt sig. Därför gick jag ut på däck och spydde. Jag tappade sedan balansen och ramlade i vattnet..." sa jag, vart sedan tyst och försökte svälja ner den stora klumpen som hade bildats i min hals.

"Den delen vet vi", sa polisen och rätade till sina glasögon. "Berätta nu hur du tog dig hit. Och hur du kunde överleva.

Jag suckade och tittade ner på mina fötter ett tag.

"Öhm... Alltså. Jag försökte att ropa på hjälp men ingen kunde höra mig och jag höll på att ge upp när en man med en liten motorbåt såg mig och hämtade upp mig. Och... Han tog med mig till sitt hus på en ö en bit här ifrån och gav mig mat och nya kläder." Jag tog en liten paus. Vad sa jag egentligen? "Jag stannade där i några dagar och han skjutsade mig sedan hit med sin båt." Jag pratade väldigt snabbt och tittade ner i golvet när jag pratade, rädd för att någon skulle upptäcka att jag ljög.

"Varför ringde du då inte mig?" frågade mamma och jag såg på hennes ögon att hon var rätt tveksam på vad hon skulle tro.

"De hade ingen teckning", kom det snabbt ut ur min mun. Jag kollade osäkert upp på polisen och såg att han antecknade något i sitt block.

"Okej Linnea. Ni är nu fria att gå", mumlade han och jag och mamma reste oss hastigt upp. Vi gick tillsammans ut ur polisstationen och började gå mot stranden. En jobbig tystnad uppstod och jag kom verkligen inte på något att säga. Jag ville inte gå till stranden igen. Jag ville inte bli påmind om Caleb, eller om allt jag varit med om. Men ändå stod jag och mamma där tillslut, på stranden.

Nära den platsen där jag tog farväl av Caleb. Nära den platsen där vi hade sagt att vi älskade varandra. Nära den plats där allt tog slut.

"Jag måste få tacka den mannen som räddade dig", sa mamma efter en evighets tystnad.

Jag tittade på mamma och stirrade på henne och sa det första som kom ut ur min mun.

"Öhm, nej det går inte... Mannen är en dykare och han skulle bort och dyka i Turkiet. Han kommer inte tillbaka förrän om flera månader", sa jag med en röst som skulle brista när som helst. Jag hatade att ljuga men jag kunde bara inte berätta sanningen. Hon skulle aldrig tro mig i vilket fall som helst.
"Hm, det var synd", sa mamma och la sin arm på min axel. "Du förstår inte hur orolig jag har varit." Mamma granskade mig och hennes blick stannade på min vänstra arm.

"Vad är det där för armband?" frågade hon sedan och jag stelnade till.
Jag hade helt glömt bort att jag fortfarande hade armbandet på mig. Jag kollade ner på min arm och studerade det blåa smala armbandet med små vita pärlor klistrade på.

Jag suckade och kollade sedan upp på mamma. I en sekund övervägde jag att berätta sanningen.

"Jag... köpte ju den på kryssningen. Du var upptagen med att kolla på kläder."
Mamma nickade men slet inte blicken ifrån mitt armband.

"När ska vi åka hem?" frågade jag för att byta samtalsämne och rörde lite på mitt armband.

"Jag tänkte att vi stannar kvar här i några dagar till, så kan vi ju göra lite saker tillsammans", sa mamma och log svagt mot mig. "Jag kan inte fatta att du är här. Jag trodde att du var död Linnea."

Jag bara tittade på henne utan att säga ett ord.

Caleb's perspektiv
Oragelstaden. Det var dit jag var påväg och det var verkligen mitt sista hopp. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde eller vad jag ens skulle möta på i staden. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville se mina systrar igen. Och att få vara med Linnea.

Efter en evighets simmande började jag se en massa hus och förstod att jag snart var framme. Men vart skulle jag egentligen? Jag visste att jag skulle till Oragelstaden men inte något mer... Jag började simma långsammare och sedan kände jag plötsligt en hand på min axel och jag stelnade till.