Två olika världar

6. Allt hänger på mig

Linnea's perspektiv
För några timmar sedan hade jag varit på färjan, i båten. I vår trygga hytt. Men vart var jag nu? Under vattnet mitt i ingenstans, med en fena där mina ben en gång suttit.

Det enda jag ville var att rädda Caleb och sedan komma hem. Undra vart mamma var just nu? Letade poliser efter mig? Skulle jag någonsin få komma hem igen?

"Okej, Linnea. Caleb har inte långt tid kvar, du MÅSTE upp på land idag! Jag kommer att visa dig vägen till en strand medan min syster Diana stannar här med Caleb. Förstått?" frågade systern som jag inte visste namnet på. Jag ville veta vad hon hette, men det kändes så dumt att fråga.

"Ja, jag förstår", sa jag lågt med en väldigt tvivlande röst. "Jag ska göra mitt bästa, men hoppas inte för mycket. Ni kan bli besvikna."

Båda systrarna nickande med en väldigt orolig blick.

"Vi ger oss av nu, följ efter mig", sa systern som skulle leda mig till land. Hon började simma väldigt snabbt och jag följde efter henne så gott som jag kunde.
Jag visste knappt vad jag gjorde, det var bara en sak som jag var säker på. Att jag skulle göra allt jag kunde för att rädda Caleb. Och sedan få komma hem igen.

Vi simmade säkert en timme. En lång timme utan paus, utan att jag visste vart vi var eller vart vi var på väg.

Efter ett tag såg jag en himmel långt över mig. Vi var snart uppe på land.
Precis innan jag tänkte simma upp på ytan stoppade systern mig genom att ta tag i min arm.

"Okej, vi är framme. Du måste ta av ditt armband, då kommer du att bli en människa igen och kunna vara på land. På stranden finns det sjögräs och du måste plocka några stycken. Kom sedan hit till mig igen."

Jag nickade sakta och tog ett djupt andetag. Du klarar det här Linnea.
Sen hände allt så fort. Jag slet av mitt armband från armen men höll ett hårt grepp om det för att inte tappa det och kände sedan hur min fena delade sig i två delar och hur jag inte fick någon luft längre. Jag tog ett långt simtag och kände hur solen bländade mig när jag var uppe på ytan. Jag hostade ett tag då jag svalt en massa vatten men jag återhämtade mig fort.

Åh, vad jag hade längtat efter solen, att äntligen få se himmeln. Jag tog mig upp på stranden och la mig ner. I ett ögonblick glömde jag bort varför jag var här och bara njöt. Men när jag kom på varför jag var här ställde jag mig hastigt upp och kollade mig omkring. En bit ifrån mig såg jag sjögräs och började springa åt det hållet. Att gå på mina ben igen kändes så ovant, nu när jag hade simmat med en fena ett tag. När jag var framme vid sjögräset drog jag upp fem stycken bitar av sjögräs och sprang sedan snabbt tillbaka igen till vattnet. Hoppas att jag hade tagit rätt sjögräs. Det hade funnits någon annan sort lite längre bort, men jag hade inte tänkt så mycket på det.

Jag tog sats och hoppade snabbt ner i vattnet igen medan jag tog på mig mitt armband och kände hur mina ben klistrade ihop sig. Vattnet omringade mig och jag var återigen en av sjöfolket. Eller jag var inte någon av de. Jag var falsk, det hade vakterna också märkt. Vakterna som ville ta mig, som Caleb räddade mig ifrån.

Jag kollade mig omkring i vattnet, för att hitta den systern som hade följt med mig. Men hon var borta.