Två olika världar

3. Räddad av sjöfolket

Linnea's perspektiv
Killen tog ett hårdare grepp om min hand, så hårt att det gjorde ont. Jag kände att hans puls var hög... Vad var det egentligen som hände? Jag hade svårt att hinna med honom, han simmade väldigt snabbt och jag var verkligen inte van med att jag hade en stor fena där mina ben för ett tag sedan funnits.

Hur otroligt det än var hade jag nu fattat att det här var sant. Ju längre vi simmade, ju tröttare blev jag. Vi kom tillslut fram till en stor grotta, men jag ville verkligen inte simma in dit. Det såg så mörkt ut, men ändå följde jag med. Jag var tvungen att lita på killen, som jag ännu inte visste namnet på. Som jag faktiskt inte visste något om. Lita på att han skulle föra mig i säkerhet. Väl inne i grottan så var det helt svart, man såg inget annat än mörker. Jag kände hur killen släppte taget om min hand och sedan blev allt tyst. Tillslut kunde jag inte hålla mig längre utan bröt tystnaden.

"Kan du berätta vad jag gör här? Varför är jag här? Berätta allt", sa jag med en svag röst.

Åter igen var det tyst, men tillslut börjar killen prata.

"Jag heter Caleb och det här är mina två systrar", började han och jag antog att systrarna stod någonstans omkring honom. "Vi är sjöfolk, människor vet inte att vi existerar och det kommer de aldrig att få veta heller. Vi ser människor som våra fiender då de förgiftar haven vi lever i, äter djuren som lever här och gör allt för att förstöra. Det är därför strängt förbjudet för oss att ha någon som helst kontakt med människor... Men i natt så såg jag och mina systrar dig när du höll på och drunkna och jag kunde bara inte låta dig dö. Jag såg något speciellt hos dig Linnea, du vår inte som andra människor... Iallafall så har vi förvandlat dig, till en sjöjungfru. Det armbandet du har på din arm gör så att du ser ut att tillhöra oss." Killen som jag nu fick veta hette Caleb slutade prata och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag smekte försiktigt på armbandet som satt runt min handled innan jag sa något.

"Tack, för att ni räddade mig. Jag hade varit död nu utan er. Men jag vill tillbaka till färjan, tillbaka till min mamma", sa jag och kände hur jag skulle börja gråta när som helst. Mamma. Hade hon märkt att jag var försvunnen? Trodde hon att jag var död? Vad skulle hända här näst? Så många frågor men inga svar.

"Som jag sa får inte sjöfolk ha någon kontakt med människor, vi skulle bli påkomna om vi skulle försöka ta oss upp på land, det är för farligt just nu. Vi vill..." Caleb hann inte avsluta sin mening då en röst hördes inte långt bort ifrån.

"Jag hörde några där inne! Kom fort!"