Två olika världar

9. Tillbaka på land

Linnea's perspektiv
Caleb och jag var precis under ytan nu. Han hade berättat för mig att det skulle finnas en polisstation bara några meter ifrån vattnet och att min mamma skulle vara där, hur han nu kunde veta det.

"Okej, vi är framme. Snälla ta hand om dig Linnea", viskade Caleb.

Jag nickade tungt och kom sedan på något...

"Men armbandet, kan jag inte behålla det? Då kan jag väl träffa dig?" frågade jag hoppfullt.

Caleb suckade och tittade neråt.

"Jag önskar att det hade funkat men det är för farligt. Jag vill inte att du ska råka illa ut. Vakterna kommer att försöka fånga dig", sa han lågt.

Jag nickade igen och kastade mig i hans armar. Han höll ett hårt grepp om mig och jag önskade att han aldrig skulle släppa. Att jag fick vara i hans armar för alltid.

Men tillslut släppte han tyvärr mig och kollade in i mina ögon med en sorgsen blick.

"Jag älskar dig", viskade han och tittade sedan bort ifrån mig. "Men skynda dig nu."

Jag nickade, tog ett löst grepp om hans hand och log svagt mot honom.

"Jag älskar dig med."

Jag släppte greppet om Calebs hand innan jag tittade på honom en sista gång.

"Hejdå", sa jag försiktigt.

Sedan tog jag ett djupt andetag, drog snabbt av mitt armband och kände återigen känslan av att min fena delades i två bitar. Luften försvann och jag simmade upp till ytan med långa simtag. Mina lungor fylldes av luft och allt vart ljust. Solen.

Jag simmade fram till stranden och såg direkt en polisstation en bit bort ifrån stranden. Undra hur länge jag hade varit borta? Och vad var klockan? Jag tittade mot sjön och han precis se en fena över ytan innan den efter en tiondels sekund försvann under vattnet igen.

"Caleb", viskade jag för mig själv och blundade. Jag bara satt där ett tag och tittade ut mot vattnet. Mot den platsen där jag för mindre än fem minuter sedan haft Calebs kropp i mot min, i en kram. Och nu skulle jag aldrig mer få träffa honom.

Du måste släppa honom Linnea, du måste förstå att det inte skulle kunna funka. Bara glöm.

Jag fick plötsligt en tanke som gav mig panik. Vad skulle jag säga till mamma? Och poliserna? Jag kunde knappast säga att jag "träffat sjöfolk", för vem skulle tro på det? INGEN. Jag trodde ju knappt på det själv, så hur skulle då andra kunna göra det?

Jag reste mig vingligt upp och stod stilla en stund för att bli van med mina ben igen. Jag bar en ljusblå klänning, i samma färg som min fena hade varit. Klänningen var lång och gick nästan över mina fötter.
Jag började sakta gå bort ifrån havet, längre och längre bort ifrån Caleb.
När jag tillslut var utanför polisstationen tvekade jag att gå in. Jag var så rädd. Men samtidigt längtade jag att få träffa min mamma igen och jag visste inte hur länge jag varit där nere i havet. Så jag öppnade dörren och steg in genom den.

Det första jag såg var en kvinna som satt på en stol några meter ifrån där jag stod. Men det var inte vilken kvinna som helst... Det var mamma. Hon hade inte sett mig än, utan satt bara där och kollade ner på sina fötter. Jag kunde se på hennes ögon att hon nyligen hade gråtit. Jag smög sakta närmare henne och stod nu så nära att jag nästan skulle kunna nudda henne om jag sträckte ut min arm.

"Mamma...?"