Två olika världar

7. Helt försvunnen

Linnea's perspektiv
Jag ville ropa, men inget kom ut ur min mun. Dels för att jag inte visste systerns namn och dels för att jag var chockad. Hade hon simmat tillbaka? Nej, det kan hon inte ha gjort. Hon hade sagt att jag skulle komma tillbaka till henne när jag hittat sjögräset. Hon kunde bara inte ha lämnat mig här. Hon kunde bara inte ha bedragit mig.

Jag tog ett djupt andetag och blundade. Det enda jag kunde göra var att försöka hitta tillbaka till Caleb och Diana. Den andra systern kanske ändå hade simmat tillbaka till de.

Jag började simma åt det hållet jag trodde jag och systern kommit ifrån, men var väldigt tveksam på om det här verkligen var rätt väg.
Men jag fortsatte bara simma.

Efter att jag simmat en lång stund såg jag de, Caleb och Diana! En lättnad föll över mig. Jag simmade fram till de och satte mig ner bredvid Caleb på havets botten.

"Du är här", sa Diana panikartat. "Lägg sjögräset på såret!"
Jag gjorde som hon sa och tryckte allt sjögräs jag hade hämtat på det stora såret i Calebs mage från kniven. Han såg ut att sova... Eller han kanske inte bara sov...?

Caleb's perspektiv
Jag öppnade ögonen långsamt och kände mig yr. Det första jag såg var Linneas ansikte som var lutat över mig. Jag kollade in i hennes blåa ögon och såg hur hennes ansikte lyste upp när hon förstod att jag var vaken.

"CALEB", skrek hon och kastade sig om mina armar. Jag bara låg där, kramade inte tillbaka. Jag var chockad. Varför låg jag på marken? Och varför hade jag Linnea lutad över mig?

Jag kände en konstig känsla, en som jag inte brukade känna. Jag blev helt varm när hon rörde mig, när hon hade sina armar runt om mig.

Hon är så fin. Hennes ögon är så vackra. Hon är perfekt.

Mina egna tankar skrämde mig själv, jag hade aldrig känt såhär förut. Jag kände plötsligt hur jag vart nervös och varm i mitt ansikte.

"Caleb", sa Linnea igen med lägre röst innan hon släppte greppet om mig.
Diana gav mig också en kram och viskade fem ord som skrämde mig.

"Du höll på att dö."

Dö? Det sista jag mindes var att jag släppte Linneas hand och simmade mot vakterna som hade tagit fast mina systrar. Jag tittade mig omkring för att få se Anne. Men hon stod inte där med Linnea och Diana.

"Vad pratar du om? Vad har hänt? Och vart är Anne?" frågade jag lågt.
Linnea bet sig i läppen och vägrade att möta min blick och Diana stirrade också på Linnea och väntade på att hon skulle säga något.

Hon suckade och öppnade sedan munnen.

"Jaa... Anne är borta... Caleb, du vart huggen i magen av en av vakterna. Anne sa att jag var den enda som kunde rädda dig eftersom det som kunde rädda dig fanns på land och jag är människa. Jag var tvungen att hämta en väldigt speciell sjögräs sort som skulle konstigt nog fanns på land. Anne följde med mig för att visa vägen, jag hämtade sjögräset men sen när jag var i vattnet igen var Anne borta", sa hon och jag märkte att hon var nära att brista ihop då hon pratade med en skakig röst.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag höll tyst.

Min syster. Hon är borta. Om jag bara varit mer försiktig så hade inte det här hänt.

Jag var nära på att börja gråta. Jag kände tårarna bakom ögonlocken men vägrade att släppa ut de. Jag ville inte att de skulle se mig gråta, se att jag egentligen var svag.

Var stark Caleb.

~~
Hoppas att ni tyckte om det här kapitlet! 😘 Det är superkul att skriva & ge mig gärna lite feedback jag vet vad som är bra/vad jag kan göra bättre! ❤️ XOXO //Becki