Två olika världar

10. När hoppet börjar minska

Linnea's perspektiv
Mamma tittade upp mot mitt håll, spärrade sedan upp ögonen och gapade stort.

"LINNEA?! LINNEA!" skrek hon, ställde sig hastigt upp och omfamnade mig i en hård kram. Jag började gråta och kramade mamma hårt tillbaka. Sedan hörde jag hur människor sprang mot oss, förmodligen så var det poliser som ville ta reda på allt som hade hänt... Men jag kollade inte upp utan bara fortsatte krama mamma med slutna ögon.

"Mamma, jag är ledsen", viskade jag till henne med en skakig röst och kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Mamma bara fortsatte att krama mig. Vi stod där ett tag och omfamnade varandra tills någon runt omkring oss bröt tystnaden.

"Linnea, Annie, ni får följa med oss in på kontoret nu! Vi har mycket att prata om", hörde jag en okänd röst säga.

Jag släppte greppet om mamma och kollade åt det håll där jag hört rösten ifrån. Där stod en lång man i polisuniform. Han såg ganska sträng ut så det var väll bäst att lyda. Jag kollade på mamma, som nickade åt mig och vi gick tillsammans med mannen in på något kontor. Mannen satte sig på en stol vid sitt skrivbord och kollade på oss.

"Sätt er ner", bad mannen och vi satte oss på två stolar mitt emot honom. "Okej Linnea, du kan ju börja att berätta vad som har hänt..."

Caleb's perspektiv
Jag hade tagit skydd i en gammal grotta där jag kunde sova över natten, då jag inte skulle orka simma hela vägen tillbaka till den platsen där jag lämnade Diana. Nu när jag var i grottan hade jag tid att bara tänka på allt. Hur kunde mitt liv få en så snabb vändning? Hur kunde jag helt plötsligt bli förälskad såhär och hur kunde det vara sant att jag aldrig skulle få se Linnea igen? Ju mer jag tänkte på det ju säkrare blev jag på att jag var tvungen att hitta något sätt att få vara med henne igen. Men det kunde jag inte tänka på just nu. Det jag var tvungen att göra var ju att hitta mina systrar och att förenas med de igen.

Det var sent på kvällen, jag hade lagt mig för att sova längst inne i grottan.
Det var väldigt kallt och mörkt... Jag kurade ihop mig och försökte att sluta tänka på Linnea och mina syskon. Marken i grottan var hård och jag önskade att jag låg i min säng där hemma just nu.

Det blir alltid bra tillslut. För är det inte bra så är det inte slut.

Jag slappnade av och slöt mina ögon. Sedan föll jag i en djup sömn..

Ta dig till Oragelstaden, ta dig dit och du kommer att finna någon som kan hjälpa dig. Någon som kan få dig att kunna vara tillsammans med Linnea, föralltid. Och någon som kommer kunna berätta vart dina systrar är... Ta dig dit... Fort.

Med ett ryck så vaknade jag och spärrade upp ögonen. Vad var det som jag hade hört? "Ta dig till Oragelstaden". Jag skulle ta mig till Oragelstaden för att få veta vart mina systrar var och för att kunna förenas med Linnea. Jag hade hört orden så tydligt i mitt huvud. Det var en kvinnoröst, hon lät ganska gammal. På något sätt lät rösten bekant... Jag visste vart Oragelstaden låg, bara någon mil från min hemstad Efona.

Jag MÅSTE dit, nu på en gång.