♔My slytherinprince| Dramione fanfic /Swe/♔

12. Vänner?

{Hermiones perspektiv}

"Jo visst" svarade jag och följde med honom en bit bort. Han kliade sig i hårfästet och blängde ned på sina skor.
"Ja du vet, det där som du såg..asså i sjukhusflygeln. För jag vet att du var där, det är en av de få saker jag faktiskt minns. Inte för att jag tror att du oroar dig, men i vilket fall så borde du inte det. Det du såg var.." Började han men jag avbröt honom mitt i meningen.
"Jag förstår, du vill inte att jag ska berätta för någon om vad jag såg.." Jag bet mig ännu en gång i läppen och snurrade in mitt finger i håret. Draco nickade" men jag förstår att du redan har berättat för Potter och Wealsey".
Det hade jag ju faktiskt gjort, men bara till Harry. "Mm"mumlade jag till svar. Han suckade tystlåtet.
"Det är lugnt, jag kan inte kräva av dig att du ska hålla tyst om det. Jag lär ju knappast vara din favoritperson här i världen" sa Draco och log snett.
"Nej kanske inte. Men nästan" for det ur mig innan jag äns han tänka på konsekvenserna.
Jag blev röd i hela ansiktet och kastade ned blicken i gräset. Det var ju inte äns sant, eller kanske. Iallafall just nu, Harry och Ron ligger inte så långt upp på skalan. Inte Ginny heller för den delen. De kan ha varandra och sitt lilla party. Draco hoppade till lite lätt av förvåning men agerade ändå väldigt trevligt. "Jasså, det var roligt att höra Granger". Jag drog upp blicken och fixerade den på honom istället när jag fick höra mitt efternamn. Han blinkade med ena ögat och log charmigt. Sedan gick han därifrån och lämnade mig kvar helt ensam. Igen.
Hur är det tänkt att jag ska tolka det där. Jag menar, han talade ju till mig med mitt efternamn igen, men han log ju. Och då menar jag inget skadeglatt eller hånfullt leende. Det var som sagt charmigt.
Jag började sakta att gå mot Hagrids stuga igen tills jag plötsligt gick in i något, eller rättare sagt någon. Draco hade stannat mitt i vägen och jag var nog inte tillräckligt uppmärksam så jag gick rakt in i honom, igen. Den här gången hann jag dock inte falla ned mot marken, en arm tog tag i mig innan jag äns hunnit oroa mig över vilka skador jag skulle få av fallet.
Draco släppte taget om mig när jag hade blivit stabil igen. "Förlåt, jag såg inte att du stannade" mumlade jag samtidigt som jag rättade till min uniform som hade hamnat lite på sniskan. Jag drog åt slipsen och drog händerna igenom håret.Draco skrattade tyst med ett leende på läpparna"det var mitt fel, jag skulle inte ha stannat så där utan förvarning.."sa han sedan.
Mina läppar drogs upp i ett leende och kinderna hettade till.
"Jo men iallafall, ska ni ha party på fredag?"
"Ja eller, alla förutom jag. De 'oinbjöd' mig eftersom jag inte lyssnade på dem tidigare"
"Ojdå, det var ju inte så schysst, dem är ju trots allt dina bästa vänner och så..".
Jag nickade sakta till svar. Jag slutade nicka när Draco öppnade sin mun igen.
"Du, jag ber så sjukt mycket om ursäkt för allt taskigt jag någonsin gjort mot dig" stammade Draco fram och stoppade händerna i fickorna.
"Ärsh, det är lugnt" svarade jag leende.
"Vänner?"
"Mm visst"
"Det kan vara våran lilla hemlighet" sa han tillsist och blinkade med högra ögat, igen. Sen var han återigen påväg bort ifrån mig och jag följde ensamt efter. Om man kollande riktigt noga så kunde man se Pansy sitta på en sten utanför Hagrids stuga och gråta. Det var nästan så att jag tyckte synd om henne.