♔My slytherinprince| Dramione fanfic /Swe/♔

29. "Det är aldrig försent att byta sida"

{Dracos perspektiv}

Varför? Det är det enda ordet jag kan tänka på. Den största frågan av de alla. Varför är jag som jag är och varför gör jag som jag gör? Varför kan jag inte vara den jag egentligen vill vara? Mitt liv är ingenting. Mindre värt än smuts. Visst jag har högre status än de flesta, men till vilken kostnad? Jag klarar bara inte av det här längre.

Jag såg ned på mina armar som livlöst var fastknytna i sängkanten i önskan om att jag hade varit precis lika livlös. Men det var jag inte. Jag vill inte att någon skulle se mig såhär men om jag ska vara helt ärlig så har jag nästan slutat bry mig. Den starka mörka fasaden jag byggt upp under hela min levnadstid rasar sakta men säkert ihop och det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. För varje dag som går tappar jag greppet om verkligheten mer och mer. Den jag en gång var finns inte kvar längre. Honom har jag inte sett på länge nu. Förgäves försökte jag att slita mig loss från de skavande repen. "Detta är andra gången Draco" En kall, ljus röst klättrade upp bakom örat på mig. Jag kämpade för att vrida mig om och se på personen som talade men det gick inte. Inte för att jag brydde mig egentligen. Vad den än har att säga så finns där inget som kan ändra på det som har hänt och på vad jag tänker göra utav situationen. Sanningen var den att det inte alls var andra gången, det har blivit många fler än så ."Jag vet" svarade jag kort och slöt ögonen. Kanske, bara kanske finns jag inte mer om jag sluter de tillräckligt länge. Personen gick fram till mig och lade sin hand på min kind. Jag kände hur en tår lämnade mitt öga och landade på den andre personens hand. "Det är okej" Jag kände igen rösten. Jag öppnade ögonen och såg på henne. Mamma. Jag ville krama om henne men hindrades av repen. Mamma såg på mig på ett sätt hon aldrig gjort förut. Jag är inte längre hennes oskyldiga lilla son, och det vet hon om. "jag tar med dig hem" sade hon och reste sig upp. Jag hann inte svara innan hon lämnat rummet bakom sig. Tar med mig hem. Vad betyder detta för mig? Vad betyder detta för mitt jäkla uppdrag, och mina idiotiska studier för den delen? Vad betyder detta för henne?  Jag må ha tappat mig själv, men om hon inte finns kvar vid min sida längre vill jag inte ens försöka en gång till. Var är hon nu? Vet hon om vad jag gjort? Eller snarare vad jag försökte att göra? Vad tror hon om mig nu? Hon vet ju inte mina anledningar. Dessa finns det gott om. Alldeles för gott om.

Ännu en gång slöt jag ögonen, nu för art slippa se på mig själv. Jag blundade så hårt att det gjorde ont. Jag har slutat att ge efter för smärta för längesen. När jag öppnade ögonen igen var jag hemma. Jag måste ha somnat, och blivit transporterad under tiden. Eller så hade de sövt ned mig för att jag inte skulle göra motstånd. Dock så hade två ynka ord gjort hela processen mycket smidigare för alla, inga risker för motstånd från min sida och inget mer lidande för mig. Två ord hade kunnat få ett slut på allt. Avada Kedavra. Kanske om jag önskar tillräckligt hårt.

Jag låg i min säng så pass länge att benen domnade bort av den minimala användning de utsattes för. Ärligt talat så skulle jag aldrig kunna avgöra om jag låg där i timmar eller dagar. Hungern som sakta trängde sig på sköt jag bort i förnekelse och att ens fundera på att lämna sängen ansågs lönlöst.

Cirka 40 minuter efter oavbrutet stirrande upp i taket lade jag mig istället på sidan, min blick vreds precis så mycket så att jag såg skymten av mitt skrivbord. Allt såg ut precis som vanligt förutom något ljust som inte alls passade in i min estetik. Jag beslutade mig därför för att lämna sängen, för första gången på jag vet inte hur länge, och gå fram till skrivbordet. Efter några vinglande steg förstod mina ben hur de skulle fungera igen och sedan var jag där, vid Kanten av det mörka hemska skrivbordet som jag så länge älskat. Men inte nu. Allt jag ser är mord och vidrig ondska när jag kollar på alla inristningar graverade i träet. En förvirrad pojke som bara vill göra sin pappa stolt, han förstod ju inte bättre. Eller? Nu gör han det, men det är försent.

På skrivbordet låg det ett brev. Ett vackert vitt kuvert med mitt namn i kursiv på. Jag kände igen handstilen.

Draco,
Jag hörde vad som hänt. Jag tror inte du begriper hur mycket jag försöker mig förstå, men jag kan bara inte. Ditt löfte var bara tomma ord, jag förstår ju de nu. Men det är inget jag klandrar dig för. Jag vet att du lider och jag önskar att jag på något sätt kunde hjälpa dig med det. Men snälla, inte en gång till, jag klarar inte av fler av dessa besked. Du är viktigare än du tror och jag vet att du klarar det här, det är aldrig försent att byta sida. Men oavsett vad så kommer jag för alltid att hålla din hand, om du vill det.

Din, Hermione

————————
Hahaha hej igen!
Fick feeling, shit den här tar ju aldrig slut asså. Vi ses väl om nått år! Puss och kram, tack för mig.