♔My slytherinprince| Dramione fanfic /Swe/♔

18. Livet och dess smärtor

{Hermiones perspektiv}

Dagarna passerade och blev till veckor som i sin tur blev till månader. Terminen led mot sitt slut och julen närmade sig.
Jag satt i en av fåtöljerna vid den öppna elden och använde ljuset från lågorna som lampa till min läsning. Harry och Ron satt intill mig och skrev klart uppsatsen i 'försvar mot svartkonster' som ska vara inlämnad i morgon.
Givetvis har de haft gott om tid att skriva klart den med tanke på att vi skulle börjat på den för två veckor sedan, men Harry och Ron väntar alltid till sista minuten. Om inte jag hjälpt dem redan vid det laget som jag faktiskt inte gjort den här gången. Jag blev klar för en och en halv vecka sedan. Med den takten hade jag kunnat skriva tre till.
Ron och Lavender är ett par nu, det äcklar mig. Inte för att det gör någonting egentligen. Jag är inte intresserad av Ron. Men Lavender? Helt ärligt så finns det mycket bättre att välja på. Fast man kan ju inte välja vem man blir kär i. Men jag tror inte att Ron är kär i henne på riktigt, han är bara desperat.
Jag och Ron 'bråkar' fortfarande, men jag minns inte om vad, det är som om vi bara måste ha någonting att fightas över, helt utan anledning. Jag grubblar ofta på hur våran vänskap ska kunna överleva om ingen orkar ta tag i den. Vi bara är. Harry är liksom länken, utan honom...ja då vet jag inte hur det hade sätt ut. Eller jo, jag hade varit fast med Lavender på heltid. På sätt och vis är det bra att Ron och Lavender är tillsammans för då slipper jag henne, oj vad hemskt det där lät. Men jag menar det.
Harry gillar Ginny, som jag inte heller har rensat luften med ännu. Men Ginny gillar Dean. Luna och Parvati är mina ända riktiga väninnor, man skulle kunna räkna med Lavender men helst inte.
"Hermione" mumlade Harry med fjäderpennan i munnen.
"Mm" svarade jag tyst. Han bet sig i läppen och rynkade på pannan medan han läste ett stycke av det han skrivit "är det här korrekt?".
Jag lade boken uppochner i mitt knä för att inte tappa bort sidan jag var på och rykte åt mig Harrys pergamentrulle. Jag skummade igenom pappret med blicken och höjde på ena ögonbrynet. Jag gav tillbaka uppsatsen till Harry och gav honom en seriös blick" det är troligen inkorrekt, har Luna lärt dig detta?" Frågade jag och nickade åt Pergamentet. Harry skakade suckandes på huvudet. Han beskrev varelsen i texten iallafall på ett sådant sätt som Luna skulle ha gjort. Vem vet, de kanske spenderar mer tid med varandra än vad man tror. Jag önskar att det vore på det viset, Hellre Luna än Cho. Hellre Luna än Ginny.
Jag tog upp boken igen och läste klart kapitlet. När jag var klar var klockan nära midnatt och varken Harry eller Ron hade skrivit färdigt.
Det var förståeligt med tanke på att Harry hade behövt börja om helt och hållet. Undra om Ron hade ångrat sitt val också när jag sa att Harrys varelse inte fanns.
Jag har inte sätt skymten av Draco på nästan två månader, helt ärligt så river det sönder mig inombords. Han har varit frånvarande från alla lektioner av 'personliga själ' och har inte synts till på någon middag, lunch eller frukost, alls.
Undviker han mig?
Mår han dåligt på något vis.
Jag kom och tänka på den där gången i sjukhusflygeln igen, jag rös till och tappade boken. Harry och Rons huvuden flög upp från sina pergament och kastades mot mig. Jag ryckte på axlarna och reste mig upp för att plocka upp boken från golvet.
Jag skakade av mig bilderna från den där natten och en annan scen tog deras ställe i min skalle. Jag såg Draco framför mig, han var vacker att se på. Bilden av Draco öppnade munnen och började prata.
"Nej jag är inte självmordsbenägen" sa han som om han läst mina tankar"iallafall inte än" fortsatte han sedan med ett snett leende på läpparna.
Hela kroppen stelnade till.
Jag kunde minnas hela samtalet, han brukade gå dit upp och tänka på...livet och dess smärtor. Han hade försäkrat mig om att han inte tänkte ta sitt liv och att hans problem skulle lösa sig. Tänk om de inte går att bli lösta, tänk om han har gett upp. Han kanske redan är död. Skulle inte någon sagt någonting då? Joo..eller det är inte säkert. Ett självmord kan ju aldrig vara bra för en skolas rykte, särskilt inte när det äger rum på skolan. De skulle nog tysta ned det innan det äns blivit officiellt.
Nej, det kan inte vara så, det får inte vara så. Jag som tycker om honom nu. Han ska ju vara här hos mig, inte död bakom ett skynke på väntan att bli begravd.
Jag kastade ifrån mig boken och sprang ut ur uppehållsrummet. Han kanske tänker hoppa nu i detta ögonblick, om han inte gjort det ännu kan jag stoppa honom. Jag höll den högsta hastigheten som var möjlig för min kropp ända upp till astronomitornet. När jag slog upp dörren såg jag honom. Han grät.
Jag har bara sätt honom gråta en gång tidigare och då bad han mig att ta livet av honom.

Hemskt ledsen för dålig uppdatering, har ännu en gång inte läst igenom kapitlet men det får ni leva med❤️ rösta och kommentera