Min nya flickvän ~AK~

Kapitel 7

/Antons perspektiv/

Saker blir inte alltid som man har tänkt sig, och ibland förväntar man sig för mycket. Men det är väll livet. Jag älskar henne och jag trodde hon älskade mig. Men hur det en händer så kommer jag aldrig hitta någon som henne, skrev jag i ett sms till Amanda.
Jag kan inte glömma henne. Jag vill att hon ska vara här. När jag ser hennes namn på min display när jag vaknar är bästa fast det värsta att jag saknar. Önskar att jag fick henne att förstå. Tårarna bildades och rann ner till kinden. Det var ingen idé att torka bort dem. Det kom bara fler.

/Andreas perspektiv/

Jag vaknar av att jag hör några snyftningar. Jag går till badrummet och knackar på försiktigt. Jag öppnar dörren sakta och ser det jag inte ville se. Amanda hade skärt djupa skåror i sin högra arm. Jag ser att hon snart kommer svimma. Jag lyfter upp henne i min famn och tar ifrån henne glasbiten hon höll i. Jag la henne i soffan och bytte snabbt om. Jag lyfter upp henne i min famn och går ner för trappan för att komma ut från hotellet. Jag går i högt tempo och halkar på en plastburk så Amanda faller ner för trappan som var 20 meter. Jag ser henne försvinna och tårarna bildas. Jag ropar på hjälp och en städare på hotellet ringde ambulansen. Jag går fram till Amanda och hon ser helt förstörd ut. Hella hennes arm var sönder skuren och riven. Hon blödde till och med på läppen och i bakhuvudet. Hur ska jag berätta detta för Anton. Tårarna bildades och jag grät. Jag var tvungen att ringa Anton.
- Hallå, sa han med gråten i halsen.
- Anton jag vet inte hur jag ska säga det men Amanda har..hon har... Anton avbröt mig.
- Hon har vad? frågade Anton med en osäker röst.
- Hon skar sig i armen och när jag skulle ut ur hotellet så halkade jag på en plastburk och hon föll ner för en trappa på 20 meter, sa jag med gråten i halsen. Anton det var inte meningen. Han hörde att jag grät i mobilen.
- Fattar inte hur du kunde göra detta mot mig, sa han.
- Anton det var inte med flit, sa jag och jag hörde en svag röst ropa mitt namn. Jag vänder mig om och jag ser Amanda sjuk och svag försöka ställa sig upp. Jag sätter henne i min famn och ger henne min mobil.
- Hallå, sa hon med en svag röst.

/Antons perspektiv/

Jag hörde Amandas röst.
- Amanda, sa jag med en gladare röst.
- Anton kom till sjukhuset om jag inte överlever så vill jag se dig en sista gång, sa hon.
- Jag kommer direkt, sa jag och la på samtalet.
Jag bytte om och tog bussen till sjukhuset som de var på. Andreas hade skickat plats och förklarat hur hon mår nu.

~Sjukhuset~

Jag hoppar av bussen och in på sjukhuset. Jag möter upp Andreas och han såg inte så glad ut.
- Anton sätt dig, sa han. Jo den är så att Amanda hon har....

--------------------

Hehehhe Ni får reda på fortsättningen idag om ni är snälla❤️
Puss på er och tack till alla som läser❤️