Survivor.

Personal shopper

AUDREYS POV.

Återigen är det Måndag. Jag och Sarah har precis satt oss vid det vanliga bordet i kafeterian och om och om igen försöker jag komma på något bra sätt att berätta om hur jag vaknade bredvid Matthew i Lördags.

"Vad tänker du på? Du ser fundersam ut."

Jag möter hennes blåa ögon och tar ett djupt andetag. Det här kommer att låta så fel. "Matthew Cummings..."

Hon ler fundersamt. "Utveckla. Nu blir jag nyfiken!"

Jag kan redan läsa hennes tankar. "Jag typ vaknade i Lördags och han låg bredvid mig. Men tro inget, vi var båda fullt påklädda."

"Han hjälpte dig hem eller vadå?"

"Precis." Det var så han sa i alla fall. Tänk om han ljög mig rätt upp i ansiktet. Tänk om han faktiskt antastat sig på mig utan att jag har någon som helst aning om det. Jag sväljer hårt. Gott måste jag ändå tro om Matt, han är ju ändå son till mina föräldrars vänner. "Vi spenderade hela dagen tillsammans efter det. Åt pizza i soffan och drack massor av Coca Cola. Det blev hela kostcirkeln."

Sarah skrockar. "Låter ju kul..."

Mamma och pappa hade en romantisk spa weekend under helgen. Det är något jag är väldigt tacksam över, annars hade jag nog fått stått ut med mamma som tjuvlyssnar och spionerar så att hon sedan kan skvallra med Andrea. Framför mig ser jag hur Andrea snabbt kommer över så att de båda kan serva oss hela dagen, just för att se om det händer något intressant.

Jag slänger ett öga på Matthew som sitter med det vanliga gänget vid samma gamla bord. Idag har han på sig samma svarta skinnboots som han hade förra veckan. Kroppen täcks av ett par jeans och en t-shirt som båda är svarta. Över han han en mörkbrun skinnjacka och håret täcks av en svart mössa. Han är riktigt snygg.

"Hur är han att hänga med då?" Frågar Sarah. "Är han schysst?"

"Ja... Och väldigt rolig. Vi har samma typ av humor och stämningen var väldigt avslappnad."

Det finns nog inget annat ord att beskriva hur det var mellan oss. Jag minns hans leende när jag satt och babblade på i säkert 35 minuter om hur beroende jag är av vattenmelonsjuice, som enligt mig är det bästa som finns. Förmodligen tråkade jag ut honom rejält och han kanske aldrig mer ens vill ses. Men inget av det ångrar jag. Jag var helt och hållet mig själv. Endast med mamma kan jag vara så som jag var i Lördags.

Sarah ler. "Ni skulle vara söta tillsammans."

Jag känner hur kinderna hettas upp en aning. "Bara sluta. Inget kommer hända." Får jag fram i ett litet fnitter.

"Okej, jag ska vara tyst."

Jag tittar på min vän som sitter och ler. Vi får se hur länge det håller.

MATTHEWS POV.

Jag sveper blicken över rummet och får syn på Audrey. Mina läppar fylls genast av ett leende. Lördagen var fantastisk. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få träffa en sådan som Audrey när mamma tvingade iväg mig på middag hemma hos hennes nya kurskompis. Jag hoppas bara att hon känner samma sak och jag hoppas att jag inte fegar ut, för jag vill lära känna henne innan det är försent. Jag granskar diskret hennes ansikte, det är så unikt och särskilt hennes två leverfläckar som pryder var kind. Om jag bara kunde veta vad hon tänker om lördagen så skulle allt kännas lättare...

"Wakey wakey! Jorden anropar Matt! Vad sitter du och flinar så fånigt åt?" Skrattar min polare Taylor som sitter snett mittemot, kring det runda bordet.