Survivor.

Jag hatar dig.

MATTHEWS POV.

Jag vaknar upp på loftet i min kostym. Jag måste ha somnat med Audrey i min famn och hon måste ha smugit sig hem. Jag klättrar ner från stegen och byter genast om till andra kläder. Just nu orkar jag inte fixa till mitt hår. Ingen bryr sig egentligen. Särskilt inte på ett sjukhus. Jag går ner till mamma i köket och tar fram en flaska vatten ur kylskåpet innan jag dricker några snabba klunkar. "Godmorgon..."

"Jag skulle precis komma och väcka dig. Vi måste åka om en halvtimma."

"Okej..." Svarar jag och sväljer saliv. Jag undrar verkligen om Audrey hörde att mamma nämnde att jag skulle till doktorn idag. Och om hon gjorde det... Är det något som hon funderar på? Något som oroar henne? Vad tror hon? Kanske tror hon inte att det är så allvarligt som det faktiskt är? Att jag... Jag hejdar mina tankar. Jag vill inte nämna ordet. Det skrämmer mig något otroligt att jag inte kan beskriva. Inte för min egen skull utan för alla andras. Rädslan som en gång fanns inom mig själv... Den har jag rensat bort för länge sedan. Jag tar ett till glas vatten som jag sveper. I hopp om att den stora klumpen i min mage ska försvinna. "Jag tror att dejten gick bra..." Säger jag för att distrahera mina egna tankar och för att jag vet att mamma så gärna vill veta.

Hon tittar på mig med ett fundersamt leende.

"Vad?" Frågar jag. Vad tänker hon nu? Ibland önskar jag att jag kunde läsa mammas tankar då hon ena sekunden är tyst men ser förbannat fundersam ut och andra sekunden så babblar hon på som om någon har tryckt på en knappt eller som om hon vridits upp som en av de där dockorna som alla tjejer hade på dagis.

"Du nämnde aldrig att det var Audrey..." Ler hon.

"Hur vet du att det var Audrey?"

"Hon lyckades inte vara så tyst som hon hoppats på när hon skulle hem."

"Jag antar att jag hade tänkt och berätta när jag visste att känslorna var ömsesidiga..."

"Och det vet du nu eller?"

"Kanske..." Ler jag.

"Nu måste du ju berätta gubben." Säger hon med ett nyfiket leende och tar en klunk av sitt kaffe.

Den kvinnan, min mamma... Jag vet ingen som är mer nyfiken än henne. Mary verkar likadan men inte i närheten av den grad som mamma är.

"Vi hade det bara jättebra... Jag tog med henne upp på taket... Vi åt på den där restaurangen vid hamnen som du tycker ser så mysig ut..."

"Hon måste älska dig efter den kvällen! Åh, vad glad jag blir. Jag måste ringa Mary direkt!" Säger hon och går iväg.

Åh nej... Det här var anledningen till att jag inte sa något tidigare... Jag visste att detta skulle hända och jag visste att hon skulle ringa Mary så fort hon fick reda på det. Nu kommer dem aldrig att sluta prata om det. Bara hon inte pratar så länge att jag missar min läkartid. Eller å andra sidan skulle hon aldrig göra det. Hon skulle aldrig glömma något så viktigt.

"Åh vad lycklig hon blev! Hon ville genast höra allt från Audrey!" Säger mamma exalterat och går till sin svarta handväska som står på en av köksstolarna. Jag har nog aldrig sett henne lika överlycklig som i den här stunden.

Jag skrockar. "Kul..." Eller inte. Nu kommer även Mary fråga mig frågor så fort jag sätter foten innanför deras dörr och nu kommer mamma fråga mig hur det går med Audrey var tredje minut i hennes närhet. Jag skulle inte ens förvånas om jag börjar få sms om alla de frågor som just nu cirkulerar innanför hennes pannben. Varken Audrey eller jag kommer att få ha kärlekslivet ifred. Våra morsor är på tok för nyfikna.