Survivor.

Första mötet

AUDREYS POV.

Det knackar försiktigt på dörren. Förmodligen är det mamma. Pappa brukar vara mer bestämd i sina knackningar och inom familjen brukar vi skämta om att det har att göra med att han är före detta militär.

"Mm?" Ger jag ifrån mig.

In kommer mamma, precis som jag trott.

"Jag skulle vilja informera dig om en grej."

Informera? Helt plötsligt låter det som att hon är min chef och jag är en av hennes anställda. Hennes ton är allvarlig vilket får mig att undra om jag betett mig olämpligt på senaste tiden.

"Vi kommer att få gäster på middag ikväll. Det är en väninna från min kurs. Hon har en son i din ålder."

Och vad exakt menar hon med det? Tror hon att jag och han ska bli bästisar? Jag är nöjd med mina vänner som jag har och de alla är tjejer. I mina ögon kan aldrig tjejer och killar vara helt vanliga vänner. I grund och botten finns det alltid en attraktion för den andre.

"Mamma, förvänta dig ingenting." Säger jag kort.

"Men jag vill i alla fall att du är där."

Jag suckar tyst för mig själv. Jag gör det för henne, inte för att jag faktiskt vill det själv. "Hur prydlig är middagen? Jag måste veta vad jag ska ha på mig."

"Inte så prydlig. Du behöver inte klä upp dig. Sätt på dig något fint." Ler hon.

Jag ger henne en förvirrad blick. Var går gränsen mellan fint och prydligt?

"Något som du känner dig bekväm i menar jag." Ler hon.

"Okej. Då blir det pyjamas. Kan du gå nu?"

Helt ärligt så tycker jag att det kan vara lite obehagligt när mamma ser rätt igenom mig sådär och vet exakt vad jag tänker.

Hon ler och går ut ur rummet.

MATTHEWS POV.

Jag sätter hårvax i håret och drar handen genom det innan jag går fram till min byrå och plockar fram ett par jeans och en skjorta. Mamma har tjatat de senaste timmarna om middagen som vi ska på ikväll. Hur fin jag måste vara, hur jag måste visa min bästa sida och så vidare, för att dottern i familjen tydligen är jättesöt. Typiskt mamma. Helt ärligt så vill jag inte tro något innan jag träffat henne. Mamma kan tjata om något i evigheter och älta saker som sedan bara visat sig vara roligare för henne. Egentligen skulle jag träffa mina kompisar ikväll men senaste tiden så har jag insett att familjen är viktig och ibland måste jag ställa upp även för dem. Jag knäpper skjortan och rättar till kragen. Det här måste vara godkänt av mamma som precis då kliver in i rummet. "Men kära du! Jeans kan du knappast ha på dig. Skjortan är bra men en kostym skulle vara ännu bättre."

Jag suckar lite. Typiskt... "Mamma... Det är en helt vanlig middag..."

"Det är det inte alls och det kommer du att få se! Deras dotter är alldeles bedårande och det är jag säker på att du också kommer att tycka."

Jag suckar. Nu kommer det där tjatet igen. Men okej - för hennes skull. "Välj ut vilken kostym jag ska ha då..."

Hon börjar kika i min garderob och plockar fram en mörkblå kostym och en svart slips. "Den här kommer du att se alldeles underbar tillsammans med din vita skjorta. Audrey kommer inte kunna slita blicken ifrån dig."

Jag tar kostymen och slipsen som jag drar på mig. Jag granskar mig själv i spegeln. Visst är det fint och visst känner jag mig stilig men jag slår vad om att kostym är alldeles för uppklätt för denna middag. Jag vänder blicken mot mamma. "Bättre?"