Survivor.

Dr. Lauren

MATTHEWS POV.

"Mamma?" Ropar jag när jag kommer innanför dörren.

"Ja? Var är du någonstans?" Svarar hon samtidigt rösten närmar sig.

Jag hinner inte svara förrän hon kommer runt hörnet och möter min blick med ett leende. "Hej gubben."

Jag ler och går fram för att ge henne en kram. "Jag måste fråga dig en grej..."

"Självklart." Viskar hon i mitt öra och smeker min rygg.

"Kan vi sätta oss någonstans?"

Hon tar ett steg bakåt och nickar åt kökets håll. "Jag har gjort i ordning lite kaffe. Kom."

Jag följer med henne in i köket och ser kaffet på bordet samt lite annat smått och gott. Jag slår mig ner på en av stolarna samt tar ett djupt andetag. Hur ska jag berätta det här utan att avslöja hennes namn? För hur mycket jag än vill säga det så vet jag inte vad Audrey skulle tycka om att jag uttrycker mina känslor innan vi på riktigt vet om det är något mellan oss. Vi båda vet ju att våra mammor aldrig skulle sluta prata om det.

"Kör."

"Har du någon gång ljugit för pappa... Alltså när ni lärde känna varandra?"

"Jösses gubben. Vi har ju varit med varandra väldigt länge men jag tror inte det. Han och jag klickade från dag ett och första mötet med honom kändes det redan som att vi är bästa vänner."

"Jag vet bara inte vad jag ska göra..."

"Har du ögonen för någon?" Frågar mamma med ett fundersamt leende. Det skulle inte förvåna mig om hennes huvud bubblar av nyfikenhet just nu. Det skulle heller inte förvåna mig om hon börjar att fråga ut mig.

"Jag vet inte..." Säger jag och kilar mig i nacken.

Det spelar ändå ingen roll. Hon ljög ju för mig. Även om jag låtsades som att jag gick på det så kunde jag se att det egentligen handlade om att hon inte ville att jag skulle följa med. Sa jag något som gjorde henne upprörd? Eller vad var det som hände? Jag känner mig dum. Hon kanske inte tycker om mig helt enkelt. Annars skulle hon ju inte ljuga för mig.

"Är hon underbar i dina ögon?"

"Ja och jag vill vara med henne hela tiden... Men jag är säker på att hon inte känner samma sak..."

"Vem det än är så tycker jag att du ska prata med henne. Om hon är den underbara människa som du påstår så är det värt att ge det en chans. Du förtjänar det."

"Tänk om det är försent?"

"Tre ord- prata med henne."

Hon har rätt... Vad har jag att förlora? "Okej... Tack mamma..."

Med ett leende tar hon en klunk av sitt rykande kaffe.

"Är det dumt att bjuda ut henne på en dejt?"

"Det beror på vad hon svarar."

"Men är det dumt att ta risken?"

"Det kan bara du veta. Du har träffat henne."

Jag suckar och lutar mig mot bordet. Jag vet varken ut eller in just nu. Kanske är det den dummaste idén jag någonsin kommit på... Hon är ju som sagt ändå inte intresserad. Samtidigt vet jag att om mamma skulle veta om vem det är jag har i tankarna så skulle hon skina upp i ett fånigt leende och tvinga iväg mig till familjen Reeds hus direkt.

Jag tar en klunk av kaffet och granskar kakorna på bordet. Jag måste prata med Ash och be om ursäkt. Jag tar upp mobilen och skickar ett sms till honom.