Min ängel

Kapitel 2

=========================================================

Hello again!!

Jag vill bara säga att om du kommit hit är jag glad för det, men kommentera gärna om du tycker om den för jag börjar undra om det verkligen är någon som läser den här?? Undrar bara om jag ska lägga ner eller fortsätta, vill inte skriva utan att nån läser. (Typ)

Anyway, let's jump to the chapter!

/Ella

=========================================================

Jenny

"Lycka till" hörde jag Josefin viska i mitt öra, jag hörde också fientligheten som hon försökte dölja med ett skratt. Hon lyckades inte. Jag struntade i att svara och tittade ner i boken. Hon plockade ihop sina saker och begav sig bort mot Isac som la armen runt hennes axel när hon kom fram till honom. Hon puttade snabbt bort den och körde upp näsan i vädret. Jag lyfte på huvudet och flyttade mig mot utkanten utav min stol när han satte sig på sin. 

"Hej" sa han och log ett hjärtskärande leende. Jag bara nickade mot honom och tittade ner i boken igen. Han var otroligt snygg, så snygg kunde man bara inte vara.

"Okej alla barn, lyssna nu" Mr Carty harklade sig. 

"Ni ska nu intervjua er nya bordspartner" Jag tog upp mitt pennskrin ur min ryggsäck och pillade ut en penna och ett sudd.

"Hej" mumlade jag

"Vem ska börja?" Egentligen hoppades jag på att han inte hörde. Men han hörde.

"Jag kan börja om du vill" sa han nästan lite stöddigt. Jag rodnade och tittade ner på golvet, det var då jag såg hans svarta mc-skor. Det luktade alfahanne runt hela honom. Han hade redan börjat skriva.

"Vad skriver du?" Jag tittade nyfiket på hans papper. Han hade skrivit på halva sitt papper.

"... Nyfiken" mumlade han och fortsatte skriva. Jag satte mig direkt på stolen igen och kände hur en rodnad spred sig. 

"Du luktar gott" sa han plötsligt och en irritation blossade upp.

"Det kallas att bada..." snäste jag. 

"Jag vet, man använder tvål, vatten..." svarade han.

"Jaha så kul för dig" Jag var riktigt irriterad nu. Men han bara skrattade, ett klingande skratt.

"Vad heter du?" frågan bara slank ur mig, jag hade inte hört vad Mr Carty hade ropat upp.

"Jag har inget namn" Han hade fortfarande en skämtsam ton. 

"Du måste kallas något" envisades jag.

"Jag har inget..." började han "... men du kan kalla mig Dav." 

"Okej Dav..." Mer än så han jag inte för han avbröt mig.

"Bor du med mamma eller pappa?" sa han. 

"V...Va? " stammade jag.

"Jag frågade om du bor med mamma eller pappa" 

"Jag hörde" snäste jag. "Jag bor med min mamma och min lillebror"

"Vad har hänt med din pappa?" Hans röst var nästan kall som om han visste.

"Ha... Han dog i en bilolycka, det är ganska personligt." viskade jag.

"Ledsen..." sa han nästan medlidande. 

"Det gör inget" Jag kände hur en tår föll på min kind.

Det var fyra år sen min pappa hade dött i en hemsk bilolycka. Det hade varit vinter och han hade glömt att sätta på vinterdäcken på bilen. Han var på motorvägen när en hjort hoppade ut från skogen. Han var dum nog att svänga och däcken slant på den hala isen. Han körde rakt in i en annan bil. Den andra föraren överlevde men pappa dog. Mamma hade sagt att den andra föraren hade haft änglavakt. Men min pappas skyddsängel måste tagit kafferast hade min lillebror sagt som var för liten för att förstå. Förut då jag inte hade kommit över det så brukade jag skylla på den där skyddsängeln som inte tog hand om min pappa, men jag slutade med det sen.

Jag kände hur Dav stelnade och ryckte till. Jag tittade försiktigt på honom igen och undrade vad som hänt. Han slappnade av när han såg att jag tittade på honom. Han log mot mig och fortsatte att skriva. 

"... Bor med mamman Christina Andy och lillebrorsan Tristan Andy..." hörde jag honom mumla. Det tog ett tag innan orden sjönk in och det såg ut som om han satt och väntade på det. 

"Vänta hur vet du vad min familj heter?!" nästan skrek jag när dem sjönk in. Han bara skrattade och log. Det var ett kallt leende.

"Jag vet även att du gillar Avicii och när du var sju hade du en hemlig kompis som du kallade Sam, du spelar piano och dansar. Hatar sport och var hemligt kär men kom över det. Låtsas vara blyg och tycker att din kompis Josefin är lite självisk. Du vill inte häller visa att ditt liv är en ända röra och tror du kommit över din pappas död. Du satsar på att komma in på något stort universitet så ingen märker att du finns. Vill bli dansare eller artist men tycker inte du är bra nog. Du har ingen tillit, nej det tar jag tillbaks men du litar på fel personer." Han bara pratade på om mitt privatliv och det som förvånade mig mest var att han var så kall. Hela han var kall, hans röst, hans hållning, hans sätt att uppföra sig. Den ända gång han hade lite värme i sin röst var när han nämnde min pappa.

"Hu ... Hur vet du det?" stammade jag, en vettskrämd flicka.

"Åh... " sa han "Du är lättare att läsa än du tror" Jag bara satt där och stirrade in i hans djup gröna ögon. Det ringde i skolklockan och alla reste sig upp. Han började plocka upp sina saker och skulle precis börja gå. 

"V... Vänta jag fick inget om dig" Jag var fortfarande omskakad efter att han hade läst mig som en bok och sedan hostat upp allt. Han klottrade ner något på en lapp och la den bredvid mig. Sen reste han sig upp och gick. En mening ekade i mitt huvud. 'Kall som sten' Jag hade hört det in någon film. Jag tog upp lappen och läste på den, jag knycklade genast ihop den och la den i min ficka. För på lappen stod det tio siffror i en fin snirklig stil. Han hade gett mig sitt nummer och en lustig värme blandat med irritation spred sig i mig. Om jag gick ut från klassrummet skulle Josefin stå och vänta på mig vid skåpen. Det visste jag, men jag tänkte ta smällen ändå.