Min ängel

Kapitel 5

=========================================================

Long time no see, guys...

Sååå... Jag är tillbaka!

Här är ett till kapitel och som vanligt tack så mycket! ;-D

Hoppas ni gillar det!

/Ella 

=========================================================

Jenny

Jag och Jossan, lämnade klassrummet och gick mot våra skåp. Jag lämnade mina böcker i skåpet och Jossan gjorde samma sak. Sen började vi gå mot matsalen, vi båda var tystlåtna och ingen utav oss visste vad att säga. Vi kom fram till matsalen, där det var livat som vanligt. Då fick Josefin fart igen.

"Kolla, Isac kollar in mig!" Hon vinkade lite med handen, på ett löjligt sätt, mot honom. Jag skrattade.

"Du och din romantik, tur för dig att ni är biologipartners" Jag tog en bricka och en tallrik. Hon tog samma.

"Synd att vi inte har kemi tillsammans då..." Hon blinkade med ena ögat mot mig. Jag gick emot bordet med mat och la upp en liten portion mat. Det var lasagne till lunch, men jag var inte så hungrig. Jag gick fram till kylskåpet med olika drycker i. Jag försökte öppna dörren, men den var frusen. Jag drog i den hårdare, men den satt fast. Jag drog så hårt jag kunde och den flög upp mot mig. Den träffade mig hårt i ansiktet på näsan och en underligt kraschande ljud hördes. Jag satte handen för näsan och jag kände hur något sipprade ut ur den. Jag vinglade bakåt och höll på och falla. Eftersom jag hade haft händerna runt näsan hade jag ingen chans att fånga mig innan jag slog i marken. Men oturligt nog stod det ett bord bakom mig. Jag föll baklänges. Jag kom och tänka på att i filmer då allt går i slowmotion. Så var det inte för mig. Jag slog in i bordskanten med en smäll, allt gick fort, sen sjönk ihop på golvet. Nu hade jag ena handen runt näsan och andra runt huvudet.

"Jenny!" ropade två röster samtidigt. Jag behövde inte titta upp för att se vilka rösterna tillhörde. Den ena var Josefin och den andra var, Dav. Jag såg hur dem båda sprang emot mig och plötsligt var dem båda vid min sida.

"Hur gick det?!" ropade någon.

"Hon måste till skolsköterskan!" ropade någon annan.

"Jenny, kan du höra mig?" Davs röst var orolig, som om jag höll på och dö.

"Det här är inte bra..." mumlade han för sig själv, knappt hörbart.

"Vad är inte bra?" Jag försökte rikta frågan mot honom, men det kom mest ut mummel från min mun.

"Vi måste ta henne till skolsköterskan!" Denna gång var det Josefin som ropade. Jag stängde mina ögon och suckade. Plötsligt försvann marken under mig och det kändes som om jag flög. Jag spärrade upp ögonen och fick se Dav bära mig. Han trängde sig förbi folkmassan som hade samlat sig runt mig, och började springa. Han bar mig som om jag bara var luft. Det skumpade lite och jag kände hur luften susade i mina öron. Han tryckte mig närmare mot honom och sprang fortare. Det kändes som om jag flög. Jag öppnade ögonen och tittade ner. Då fick jag mig världens chock. Vänta lite! Vart var marken? Jag tittade ner igen. Marken under mig var borta och jag såg hur Davs fötter svävade en bit över marken. Jag gnuggade mig i ögonen, som i en film, men vi flög fortfarande. Panik grep tag i mig och jag började sprattla. Jag skulle precis börja skrika när marken plötsligt kom närmare. Dav landade med en duns och började gå istället. Mitt skrik fastnade i halsen och jag slutade sprattla och tittade tyst på honom istället. Han flinade åt mig som om jag gjorde en rolig min. Jag tittade tyst på honom igen. Han var så gudomligt vacker och två vita enorma vingar stack ut från hans överrygg, dem var magnifika. Jag sträckte ut handen för att röra vid dem, men Dav stoppade mig.

"Inte nu, min ängel" Han pratade lågt med en mjuk röst. Han tog min hand och höll den hårt.

"V...Va?" Mitt huvud bultade och jag var så förvirrad. Såg jag syner? Jag tittade på honom och hans vackra gröna ögon fångade mig. Vi var ensamma. Han stirrade på mig på ett sätt som borde vara förbjudet, en kyss hade varit mindre intim. Hans blick var hård, men inte lika kall som förut. Mitt huvud började bulta igen och jag blundade. Jag hörde hur en dörr öppnades. Vi var framme. Jag kände hur han la ner mig på britsen, innan jag öppnade ögonen igen. Jag tittade på Dav, hans vingar var borta. Jag skakade på huvudet, hade jag sätt syner? Nej inte kunde väl man missa något sådant? Eller? Dav log mot mig, men det var ett oroligt leende. En välbekant liten glödlampa lös över mig, som kämpade för att behålla glöden. Jag såg mig omkring. Skolsköterskans rum var klätt i blå flagnade tapet med ett vitt golv, som hade smutsiga fotavtryck på sig.

"Men lilla Jenny, vad har nu hänt?" sa en välbekant röst. Jag log och sa

"Trevligt och se dig med, Patricia" Min röst var skrovlig. Dav tittade förvånat på oss.

"Så ni känner varandra?" sa han. Patricia skrattade och sa

"Jenny och jag känner varandra mycket bra" Sen tillagde hon "Det här måste vara tredje gången du är här denna här veckan" Nu skrattade Dav också. Patricia tittade på honom.

"Och vem kan du vara, unge man?"

"Det här är Dav, min vän.." Jag sa det med eftertryck på slutet. Patricia skrattade.

"Nu till det viktiga, vad har hänt?" Hon tog en titt på mitt huvud och sen på min näsa, det gick fort.

"Okej, din näsa är inte bruten bara lite vrickad och ditt huvud ser bra ut, men du kanske kommer att ha lite huvudvärk resten utav dan." Jag hörde hur Dav tyst suckade utav lättnad.

"Bra" sa jag och satte mig upp. Plötsligt snurrade hela rummet och mitt huvud började bulta igen.

"Aj!" Jag la mig ner igen och satte handen för pannan.

"Det kanske är bäst om du åker hem?" Patricia lät orolig.

"Mmm..." Jag orkade inte prata. "Du kan åka hem, jag sjukanmäler dig" Hon klappade mig på armen, på ett tröstande sätt.

"Du kan väl hjälpa henne?" Frågan var riktad mot Dav.

"Visst" sa han. Patricia blinkade mot mig med ena ögat och jag blängde på henne. Patricia var som en andra mamma för mig, nästan bokstavligen för vi brukade kunna prata om allt. Troligtvis försökte hon fixa ihop mig och Dav nu, inte vad jag ville. Jag reste mig upp ur britsen och hoppade ner från den. Det snurrade till lite, men Dav tog emot mig. Jag stödde mig mot emot honom och vi började gå ut. Han öppnade dörren åt mig och lät mig gå först. Josefin hade åtminstone haft rätt om en sak. Han var en gentleman.