Min ängel

Kapitel 4

=========================================================

Hi!

Idag har jag faktiskt inte så mycket att skriva så låt oss bara gå direkt till kapitlet!

/Ella

P.S Tack så jätte mycket, igen!! :)

Let's jump to the chapter!

=========================================================

Jenny

Efter vår andra lektion var det dags att gå till lunchen. Det ringde i skolklockan och Jossan och jag reste oss uppför att börja gå iväg. Det var då jag såg honom igen. Han hade suttit längst bak bland alla dem andra, knappt märkbar. Dav satt och stirrade tomt ut i luften. Men han kunde inte bara sitta där och stirra, utan han måste tänka på något. Min instinkt sa åt mig att jag inte ville veta vad. Plötsligt lyfte han på blicken och möte min. Jag var som fängslad utav honom, som en dragningskraft. Han var så vacker, hela han lyste. Jag kunde inte bryta ögonkontakten och inte han häller. Hans djup gröna ögon stirrade mig rakt in i min själ, men vår lilla skärra tråd utav kontakt bröts när Josefin plötsligt sa 

"Hej du där! Jag ville prata med dig!" Hon gick fram till Dav. Hans blick mörknade och jag ville skrika till Josefin att gå där ifrån. Men jag fick inte ut något ur min mun, den var som förseglad. Jag kunde bara se på när Josefin gick fram till honom och började prata. Plötsligt började båda skratta och han log för första gången ett glatt leende, som om Josefin hade dragit ett skämt. Dom skrattade mera och Jossan boxade till honom på armen. Hon flirtade med honom, han skrattade också. Det var då jag insåg att en konstig känsla hade spridit sig i min kropp. Jag blev frustrerad och ville bara gå fram till Dav och skälla på honom, ville skrika och gråta. Det var en konstig känsla. Jag försökte gå fram till dem, men mina ben var fastfrusna. Jag lyckades bryta mig loss och började gå mot dem med bestämda steg. När jag kom fram, boxade Jossan honom på armen igen. Hon vände sig om när hon såg mig komma.

"Det här är min vän Jenny som jag pratade om" Hon sträckte ut handen mot mig när hon presenterade mig. Han flinade och sa 

"Jag och Jenny har redan haft nöjet att träffas." Han korsade sina armar. Jag log mot honom, ett stelt leende.

"Dav och jag har biologi tillsammans, om du inte minns det." Det var något i mina ord som fick honom att flina större. Han mötte min blick och som förra gången kunde jag inte bryta den. Vi stod och tittade på varandra och jag rodnade igen. 

"Hgrm... Ja, Jenny och jag måste gå nu, men du kan gärna komma och sitta med oss på lunchen" Han bröt ögonkontakten och tittade på Josefin när hon pratade. Jag blängde på henne för att berätta att jag inte ville sitta med den här idioten. Hon struntade i mig.

"Tack, men nej tack" sa Dav och log vänligt mot henne.

"Jag har andra planer, ska träffa någon." Han reste sig upp ur trästolen han suttit på. 

"Åh! Okej, men vi ses senare då" Josefin drog en hårslinga bakom örat, hennes favorit signatur när hon flirtade. Han brydde sig inte utan bara sa 

"Vi ses..." och gick. Josefin vände sig mot mig.

"Vad, vad det?" Hon var arg på mig.

"Jag vet inte!" Jag lyfte upp mina händer för att försvara mig mot hennes arga ord. 

"Ni stirrade på varandra som två turturduvor!" Hon blängde på mig.

"Va? Vi två? Turturduvor?" Nu var jag förolämpad, skulle jag passa med en kille som han. 

"Jag såg det, du är helt besatt utav honom! Du visste att jag hade paxat honom!" Hon slängde lite elakt med sitt hår. 

"Jag gillar inte honom alls!" Nu höjde jag rösten åt henne.

"Inte...?" sa hon sarkastiskt, hon fnös till på slutet 

"Nej inte alls!" Jag försökte lugna ner mig. Jag andades långsamt in och ut för några sekunder innan Josefin började prata igen.

"Okej, men bara så du vet så är det okej för mig om du gillar honom" 

"Va?" sa jag förvånat och förvirrat.

"Ja han är lite för mycket 'badboy' för min smak, du vet..." Hon tittade på mig med sin skämtsamma blick. 

"Är du seriös? Så jag kan gilla honom utan att du blir arg? Jag trodde du gillade honom?" Nu började hon skratta.

"Vad?" sa jag lite förolämpat. 

"Åh gumman! Du trodde väll ändå inte att jag gillade honom?"

"Eeh... Jo?" svarade jag. 

"Jag gillade honom aldrig, jag bara testade dig. Du skulle aldrig bli så defensiv om du inte hade gillat honom" Hon flinade mot mig.

"Så du försökte bara göra mig avundsjuk?" Nu var jag upprörd. 

"Japp!" svarade hon glatt.

"Men du lyckades inte, för jag gillar inte honom." Jag korsade mina armar som försvar. 

"Fortsätt du att intala dig det, men vi båda vet sanningen" Jag knuffade till henne, men hon fortsatte bara att skratta. Jag gick mot dörren, och hon skuttade efter mig och sjöng.

"Jenny är kär i Dav! Jenny är kär i Dav!" "Håll tyst!" Hon tystnade, men jag hörde hur hon fnittrade. Sen sa hon 

"Du har inte berättat för mig vad som hände när du föll" i en seriös ton, sen tillagde hon "Och du måste berätta om dina blåmärken, när fick du dem?"

"Kan vi ta det vid lunchen, jag vill inte riktigt prata om det nu" Det var bara halva sanningen, resten vad att då skulle jag få lite mera tid på mig att hitta på en ny lögn om blåmärkena, och inte nämna Dav.