Min ängel

Kapitel 6

=========================================================

Hej!

Asså jag känner lite skuldkänslor för att jag inte uppdaterat denna story på länge, så här är ett till kapitel! Yaay!

Tack så mycket för att du läser!

 /Ella

=========================================================

Jenny

När vi kom ut på parkeringen, blåste det. Jag ryste till, det var kallt och jag hade ingen jacka. Jag var inte säker på om Dav märkte något först, men så nös jag. 

"Här ta min jacka, så du inte blir förkyld" Han gav mig sin läderjacka. Den luktade starkt utav läder och mint.

"T...Tack..." Jag hade gåshud och huttrade. Jag nös igen. Han tittade oroligt på mig. 

"Det går bra..." Jag försökte gå lite själv, det gick bra. Vi gick där i tystnad ett tag, men så plötsligt vek Dav av och började gå åt ett annat håll. Jag stannade upp och sa

"Vad gör du? Mitt hus ligger ditåt." Jag pekade åt det rätta hållet. Dav stannade också och vände sig om. Vinden tog tag i hans guld bruna hår och fick honom att se ännu mera ut som... en ängel.

"Jag tänker inte låta dig gå hem i detta tillstånd" Han log sitt rävaktiga leende igen.

"Va?" Hur skulle jag då komma hem? 

"Kom nu då!" Han vinkade åt mig att komma och började gå igen. Jag tänkte igen mina alternativ, antingen gå hem i dugg regn eller följa efter Dav. En liten röst sa åt mig att det vore väldigt dumt att följa efter Dav, men ändå så styrde mina steg åt hans håll. Jag följde efter Dav och plötsligt mellan två bilar, dök det upp en motorcykel. Jag var chockad, den var svart och glänste som en enda stor polerad onyx. Jag tittade på Dav. Skulle jag seriöst åka på den där. Han flinade och kastade hjälmen till mig. Jag hade nog med reflexer för att nästan lyckat ta emot den. Inte snyggt, men jag hade den mellan mina händer. Men istället för att sätta på mig den stod jag bara och stirrade på honom. Var han seriös?

"Kom igen nu, Jenny, vi har inte hela dan på oss" Han väntade otåligt. Jag lyfte på hjälmen och pressade den över mitt huvud. Den var lite för stor och den luktade som Dav, läder och mint. Jag trevade efter knäppet som satt vid hakan, men jag fick inte tag i den. Jag hörde hur Dav suckade och gick fram till mig. Jag backade lite men han tog banden och knäppte dem med ett klick. Han skulle precis dra tillbaks handen när han nuddade mig vid örat. Jag ryckte till som om jag hade fått en elektrisk stöt och backade ännu mera. Jag klandrade mig själv för att jag rodnade och jag vände bort ansiktet så han inte kunde se mig. Jag kände hur han tog min hand och började dra mig mot motorcykeln. Han grenslade den och tittade väntade på mig. Jag tvekade lite när jag förde över mitt ena ben på sadeln där bak. Han såg nog det för han flinade åt mig. Jag satte mig ordenligt och lade försiktigt ena handen runt hans midja, hans flin blev större och jag var omogen nog att räcka ut tungan mot honom. 

"Du börjar bli stöddig, min ängel. Jag gillar det!"

"Va?" sa jag förvirrat, men han struntade i det och sa istället.

"Redo?" Jag nickade mot honom och han sparkade igång motorcykeln. Den startade med ett ryck och Dav gasade. Sen for vi iväg i en väldig fart. Jag kände hur luften blåste mot mitt ansikte och jag fällde ner skärmen över ögonen. Dav accelererade ännu mera och jag klamrade mig fast hårdare vid hans midja. I början höll jag hårt, men sen efter ett tag lättade mitt grepp en aning och jag tittade uppåt. Hela världen susade förbi i ett enda suddigt kladd. Ett bubblande skratt steg upp ur min strupe och jag började skratta. Jag såg i ögonvrån hur Dav log för sig själv, men jag brydde mig inte. Det var en fantastisk känsla att flyga genom luften såhär. Jag njöt utav hela åkturen, tills den slutade när Dav körde upp på vår uppfart. Jag hoppade av cykeln och Dav satte ner stödet. Jag gick mot ytterdörren medans jag letade i min väska efter nyckeln. Jag fiskade upp nyckeln ur ytterfacket och låste upp dörren med ett klick. Jag öppnade dörren och gick in. Jag tände lampan och la ner nycklarna i en skål. Sen tog jag av jackan och krängde av mig skorna. Jag såg hur Dav stod och väntade vid dörren, kanske på att bli inbjuden eller säga hejdå. Jag fick väl ta reda på det. Jag gick fram till honom och sa