Afraid, afraid of love

Jag vill inte lämna allt. Kap 2

Nathalie's POV.
När jag vaknade dagen efter var det defenetift inte morgon längre. Jag kollade klockan, 12.30. Min kropp värkte fortfarande och jag var öm överallt. Jag försökte att resa mig men misslyckades. Jag suckade för mig själv och tog ny sats och plötsligt satt jag på sängkanten. Jag drog en försiktig hand igenom håret innan jag reste mig upp och vinglade ner för trappan till köket. Nere i köket satt mamma och läste tidningen. Hon la ifrån sig tidningen och sa:

-Jag ska koka lite te och göra lite mackor till dig. Sätt dig sålänge.

Jag nickade, drog ut stolen och satte mig. Men mina tankar gick hela tiden till Troy, jag försökte tänka på annat men det gick inte. Scenen när Troy använde sin knytnäve och slog mig hårt på kinden spelades om och om igen i mitt huvud. Mamma såg antagligen mitt plågade ansiktsuttryck.

-Tänk inte på det vännen, det blir bara värre. Log hon tveksamt.

Jag nickade. Mamma kom med en bricka med min frukost också satte sig på stolen mitt emot. Jag la mina händer runt koppen och tog en klunk. Hon avbröt tystnaden när hon sa:

-Jag tänkte att det vore bäst om du bytte skola, började hon tveksamt.

Jag satte nästan teet i halsen och tittade på henne med förvånad blick.

-Jag menar för din egen skull Nathalie, sa hon allvarligt.
-Jo men jag går ju på den bästa tennisskolan i landet, suckade jag.
-Men... Det finns andra i världen.. Började mamma.

Jag satte nästan teet i halsen igen och tittade på henne med en undrande blick.

-Men ditt jobb och allt finns ju här vi kan ju inte bara flytta, nästan viskade jag.
-Jag menar att du kan flytta själv du är ju 18 nu vännen. Och jag vet hur mycket tennisen betyder för dig. Jag har faktiskt redan kollat på lite skolor.. Jag hittade en bra i London som ska vara den bästa i världen. Den hette Miller sport and music school. Du kommer få Boris Becker som tränare och jag vet att du hade lärt dig mycket gumman.
-Jag vet men jag vill inte lämna allt. Alla mina kompisar, huset, dig och allt annat, suckade jag.

Även fast tanken på att ha en chans att få Boris som tränare var lockande så tvivlade jag fortfarande på om jag var redo att lämna allt.

Jag tänkte på möjligheterna hela dagen och tanken var väldigt lockande. Tanken på en ny start och en chans att nå mitt mål var väldigt lockande. Mamma tyckte att det var en bra idé och det gjorde det lite enklare. Jag hade nästan bestämt mig för att det var en bra idé när jag kom på att tänka på att risken att hitta en likadan person som Troy var stor. Men jag lovade mig själv, inga killar. Men jag bestämde mig för att prata med mamma dagen efter, jag ville inte dra ett förhastat beslut. Klockan var säkert 21.00 men det var fortfarande ljust ute. Tur att det är sommarlov och inte skola så jag hade behövt träffa Troy tänkte jag. Det var då jag bestämde mig på riktigt. Jag ville flytta. Jag ville inte träffa Troy igen. Aldrig mer igen. Aldrig.

Innan jag gick och la mig gick jag in på Miller sport and music school's hemsida och läste lite. Det fanns student rum som man delade 2 och 2. En stor matsal. 10 tennisbanor, 4 ute och 6 inne, 1 ute fotbollsplan och en inne. Det fanns även ett musikrum men det brydde jag mig inte om jag har aldrig varit intresserad av det. Bara att lyssna. Bilderna såg fina ut och tennisbanorna var perfekta. Det var då jag kände det. Jag var redo.