Min hemlighet.

Josefin och Mikaela.

Låt: Gary Jules - Mad World.
***

Josefin
Jag står framför spegeln i bara BH och shorts och betraktar mig själv från olika vinklar. Jag lägger händerna på magen och önskar att den lilla bullen på magen kan försvinna.
Jag försöker verkligen bli smalare. Jag äter inte så mycket och ibland när jag känner att jag ätit för mycket så spyr jag upp det. Jag tränar så ofta jag kan och jag tar tabletter. Det står att de ska ge snabb viktnedgång och jag kan se skillnad när jag ställer mig på vågen men inte tillräckligt. Jag ser bara fett som inte borde vara där.
"Tjockis!"
"Du är så ful och tjock!"
"Ingen vill vara vän med dig. Du kan lika gärna dö."
"Vi kan hjälpa dig att gå ner i vikt."
Jag går fram till skrivbordet och känner på undersidan där jag tejpat fast en nyckel. De första tio böckerna i bokhyllan tar jag ner och staplar på skrivbordet. Där ser jag skrinet. Det hårda skrinet klätt i rött bomulsmaterial och guldiga metallramar runt. Jag tar nyckeln och låser upp det guldfärgade låset. Jag öppnar skrinet och tar upp det ända som finns däri: tablettburken. Tabletterna är runda och röda. Jag tar tre stycken och sväljer dem med vatten. Tablettburken stoppar jag tillbaka i skrinet innan jag låser det, tejpar tillbaka nyckeln under skrivbordet och ställer tillbaka skrinet. Böckerna ställer jag tillbaka på sin plats och det ser orört ut.
Jag sätter mig i soffan, drar upp knäna och kurar ihop mig under en filt. Jag känner hur mitt hjärta slår. Dörren till mitt rum är stängd och låst med nyckel men jag hör hur mamma bråkar med pappa i telefon. De är skilda men bråkar fortfarande.
Mina föräldrar skilde sig för två månader sedan. Jag flyttade med mamma och jag fick byta skola. Pappa jobbar mycket och vi ses inte så ofta. I alla fall inte så ofta jag skulle vilja. Mamma är upptagen. Vi spenderar inte heller så mycket tid tillsammans. Hon jobbar också mycket och när hon kommer hem är hon oftast trött. Därför spenderar jag den mesta av min tid hemma på mitt rum.
Det mina föräldrar inte vet är att jag inte trivs i min nya skola. Jag har inga riktiga vänner utan de mobbar mig för att jag är tjock och tar bilder på mig som de sedan lägger upp på nätet.
Jag lägger mig ner på soffan och hör hur det plingar till i min mobil.
Tjejerna från skolan  har laddat upp en bild. Jag tittar på bilden och ser mig själv stå framför spegeln i bara BH och shorts och betrakta mig själv. Jag sätter mig tillbaka upp och tittar ut genom fönstret.
Vad dum jag är! Jag tänkte inte på att dra för persiennerna. De måste ha tagit bilden genom fönstret.
Bilden sprids genom nätet och på bara 20 minuter har den fått över 300 likes.
Jag reser mig upp, går fram till fönstret och drar ner persiennerna. Jag vrider om nyckeln i dörren och öppnar den innan jag försiktigt tassar till badrummet. Jag låser dörren och borstar tängerna samtidigt som jag ser på mig i spegeln. Mitt bruna hår är uppsatt i en slarvig hästsvans, jag har dålig hy, tandställning och glasögon. Det jag ser i spegeln får mig att inte vilja se det mer.
När tänderna är borstade tar jag av glasögonen och tvättar ansiktet. Jag tvättar ansiktet med ljummet vatten och rengöringskräm. Jag baddar det torrt med en handduk innan jag tar på mig mitt långa nattlinne med blommor på och låser försiktigt upp dörren. Jag kan se ljuset från TV:n lysa från vardagsrummet.
"Godnatt!" Mamma svarar med ett svagt godnatt och jag går tillbaka till mitt rum.
Jag stänger dörren men låser den inte. Ända gången jag faktiskt låser dörren med nyckeln är då jag inte vill att mamma ska komma in i mitt rum och se vad jag verkligen håller på med och vad jag har i skrinet bakom böckerna i bokhyllan. Mamma skulle bli så arg och ta tabletterna ifrån mig. Då skulle allt vara över.
När jag går förbi helfigursspegeln så stannar jag upp och granskar mig. Min hy har i alla fall blivit bättre. Jag har inte längre lika många finnar som för en vecka sedan. Ibland är det som att jag kan förändra det jag ser i spegeln. Som att jag faktiskt med tanken kan förändra mitt utseende.
"Bantar du? Inte ska du hålla på med sånt. Du är ju en sådan fin tjej." Det är vad mormor sa när jag tackade nej till maten en gång. Hon skulle inte kalla mig tjock eller smal. Hon skulle säga att jag var precis mitt emellan. Lite kött på benen var bara bra att ha. Inga för smala tjejer var fina.
Men mormor var gammalmodig och hon visste så lite om normer som berättar och visar hur man ska se ut. Om hon bara hade sett tjejerna i min klass. De alla är så smala och vackra. Men inte jag.
Jag är så trött med att se mig själv men jag kan ändå inte sluta stirra in i spegeln. Jag slår knytnäven i spegelglaset och låter glasskärvorna landa på golvet.
Obekymrad lägger jag mig ner i sängen, lägger glasögonen på nattduksbordet och blundar.
Jag vaknar av en knivskarp känsla i magen och drar upp knäna samtidigt som jag håller händerna om magen. Smärtan går över lika plötsligt som den kom och jag slappnar av.
När jag vaknar igen så är rummet ljust även om persiennerna fortfarande är neddragna. Det har blivit morgon.
När jag tar av mig täcket så känner jag att det är fuktigt. Nattlinnet är blött och har klibbat sig fast på kroppen. Automatiskt så lägger handen på pannan och känner värmen. Jag sätter mig upp och begraver ansiktet i händerna. Vågor av illamående sköljer över mig och jag rusar mot badrummet med ena handen tryckt mot munnen. Jag sjunker ihop vid toalettstolen och kräks.
Jag lutar mig mot handfatet och sköljer munnen och ansiktet med vatten. Utan att titta i spegeln går jag ut från badrummet och tillbaka till mitt rum igen. Klockan på väggen visar på att klockan närmar sig 10.
Jag går fram till byrån och tar fram kläder. Jag tar på mig svarta mjukisbyxor och en för stor vit T-shirt med en tecknad panda på.
Plötsligt så börjar jag känna mig yr så jag stödjer mig mot byrån och sätter mig ner på golvet. Jag känner ett tryck över bröstet och hjärtat bulta dubbelt så snabbt. Det blir svårt att andas och synfält blir suddigt. Jag ser prickar framför ögonen som blir allt fler. Jag lutar huvudet mot byrån och allt blir svart.
När jag öppnar ögonen så ser jag mamma. Hon är suddig, precis som allt annat. Jag har en så pass dålig syn att jag knappt ser någonting utan mina glasögon. Hon ler mot mig och stryker mig över håret. Jag ser hennes läppar röra sig men jag hör ingenting. Mamma tittar upp och jag ser hur andra personer kommer in till rummet. De sitter på knä vid mig och en lyser mig i ögonen med en liten lampa. En annan mäter min temperatur och sätter på mig en syrgasmask. Deras läppar rör på sig hela tiden när de tittar på mig eller mamma men jag kan inte höra vad de säger. Det är inte helt tyst utan det är något slags surrande som jag hör. Jag känner mig svag och orkar inte oroa mig för det nu.
Männen lyfter upp mig men jag kan inte stå ordentligt så jag ramlar nästan. De får nästan släpa mig ut där de lägger mig ner på någonting relativt mjukt. Jag känner hur de spänner fast mig och för mig in i ambulansen. Under resan så känner jag mig svimfärdig och det svartnar för ögonen. 
När jag öppnar ögonen igen så känner jag mig bättre. Illamåendet är borta och det känns lättare att andas.
Jag tittar runt omkring mig. Jag ligger i en säng och på varje sida om mig ligger andra personer. På min högra sida ligger en äldre man i 60-års åldern som ser ut att sova. På min vänstra sida ligger en kvinna i 30-åldern som läser en tidning. Bredvid henne finns en säng som står tom.
"Du är vaken." Det surrande ljudet har slutat och jag hör som vanligt igen. Mamma håller min hand och ler mot mig.
Det är ingen idé att fråga vart jag är. Jag vet att jag befinner mig på sjukhuset. Istället så frågar jag efter mina glasögon. Jag behöver dem.
Mamma plockar fram ett fodral ur sin väska och sätter på mig glasögonen. Bättre. Nu ser jag allt klart och tydligt.
Jag kan se hur en kvinnlig läkare kommer gåendes mot mig. Hon är kanske så där trettiotvå år, har blont hår uppsatt i en låg knut, glasögon med svarta ramar och ett stetoskop runt halsen.
"Hej, jag heter Anna Lundberg och jag är din läkare. Hur mår du?" Anna Lundberg. Fint namn.
"Jag mår bättre," svarar jag med ett svagt leende. Jag är fortfarande varm och hjärtar slår fort men inte lika fort som innan.
"Vi har lyckas ta ner febern en aning. Du känner dig inte illamående eller något sånt nu?"
Jag skakar på huvudet. Anna kollar på monitorn som visar mitt hjärtas slag och min puls. Hon skriver ner någonting innan hon med ett leende säger att hon kommer om en stund och går iväg.
Jag ser på mamma som ler och tittar på mig.
"Jag går och köper något att dricka till oss och något att äta till dig. Kommer snart." Mamma ger mig en puss på pannan innan hon går.
Faktum är att jag är hungrig. Det är nog därför att jag inte ätit någon frukost än.
Jag ligger på rygg och blundar. Jag är så trött att jag skulle kunna somna.
"Dina kompisar från skolan är här. De är oroliga för dig." Jag blundar medan jag hör vad mamma säger. Vilka kompisar? Jag har inga kompisar.
Jag ser upp och där ser jag Mikaela och Sara. Jag går i samma klass som dem men vi är långt ifrån kompisar. De är de som började att kalla mig för fula saker och säga att jag är tjock. Det är Mikaela som hittade tabletterna på internet. Tabletterna som ska göra mig smalare.
"Jag lämnar er ensamma." Mamma ställer en flaska vatten och lägger ner en smörgås på bordet vid sängen innan hon går iväg. Jag önskar att mamma inte gått. Jag önskar att jag sagt att dessa tjejer inte var mina kompisar.
I samma ögonblick som mamma lämnar salen så riktar Sara sin mobil mot mig och tar en bild. Jag är så trött på allt det här. Jag reser mig upp och försöker ta mobilen från henne men då kommer Anna.
"Det är nog ingen bra idé att du är uppe. Bäst vore det om du la dig ner i sängen." Jag gör som Anna säger och lägger mig ner igen.
"Kan ni gå härifrån?", ber jag tjejerna när Anna gått.
Tjejerna går ut skrattande och jag vänder mig i sängen så att jag ligger på sidan. Jag drar upp knäna och några tårar rinner ner för kinderna.
"Vad är det, älskling?" Det var länge sedan jag hörde mamma kalla mig älskling. Mamma sätter sig på pallen och stryker mig över håret.
"De där tjejerna är inte mina vänner. De har mobbat mig ända sedan jag började den nya skolan." Jag blundar när jag säger det. Nu så har jag sagt det.
"Vår dotter bor med dig men du vet inte ens vad som händer i skolan. Du spenderar varje dag med henne men vet ingenting. Hur svårt kan det vara att bara prata?" Pappa har kommit. Det här är ju en perfekt plats att bråka på. Typiskt.
"Och du då? Du är ju inte direkt en perfekt pappa. Du spenderar knappt någon tid med din dotter! När var det ni träffades sist? Fyra veckor sedan?" Typiskt att de måste bråka här och nu. Som tur är så kommer Anna till min räddning.
"Ni kan inte bråka här. Om ni ska bråka så får ni göra det utanför, inte framför andra patienter. Jag får be en av er eller båda att gå.
"Jag stannar här." Min mamma sätter sig bestämt ner på pallen vid mig och pappa går ut.
Utan förvarning så börjar jag gråta. Och så blir jag arg. Jag blir arg på mamma och pappa för att de alltid måste bråka.
"Vad är det? Ska du ha mens snart?", frågar mamma och höjer ögonbrynen.
"Tyst", väser jag.
"Det är inget att skämmas för."
"Troligen. Den är försenad. Jag skulle fått den för fem dagar sedan." Den brukar inte vara så sen. Antingen så beror det på all stress. Kanske tabletterna har någonting att göra med det?
"Måste du och pappa bråka hela tiden? Ni bor ju inte ens tillsammans längre."
"Jag vet att det är tufft men vi kommer inte så bra överens, din far och jag." Nej, det är sant, men varför ska de hålla på och bråka så mycket?
"Men det betyder inte att ni ska bråka."
Jag känner ilska och sorg. Allt gick fel när mamma och pappa började bråka och så skilde de sig.
Av allt det här så glömde jag att äta och hör samt känner hur min mage kurrar. Jag tar baguetten ur plastfoliet och börjar äta den. Det känns bra att få i sig någonting.
När jag ätit upp baugetten och druckit vattnet lägger jag mig ner igen och känner den knivskarpa känslan i magen igen. Jag sätter mig upp i sängen och håller händerna för magen samtidigt som jag känner av illamåendet. En sköterska kommer fram till mig med någon bägare och jag kräks. Det är länge sedan jag mått så här dåligt. Eller vänta, jag har aldrig mått så här dåligt.
Jag lägger mig utmattad ner i sängen igen och börjar frysa. Jag drar upp täcket ända upp till hakan och gömmer mina händer. Sköterskan tar min temperatur med någonting som hon håller några centimeter från min panna.
Jag känner hur hon baddar min panna med en handduk fuktad med kallt vatten. Det känns så skönt. Jag ser mamma, pappa, en sköterska och doktor Anna stå och titta ner på mig. Mamma och pappa håller om varandra och jag kan se några tårar rinna ner för mammas kinder. Och sedan så blir allt mörkt och tyst.