Min hemlighet.

Anita

Skrik. Tystnad. Återigen skrik och återigen tystnad. Så går det runt, runt och runt.
Personer som bara sitter rakt i ryggen och stirrar in i väggen, som knappt reagerar på någonting. Personer som reagerar starkt på allt och som skriker rakt ut och måste lugnas ner. Personer som skadar sig eller är så aggressiva att de måste bindas fast.
När jag går förbi Dantes rum är det alldeles tyst. Jag tvivlar på att han sover så jag öppnar försiktigt dörren. Taklamporna i korridoren lyser upp hans becksvarta rum.
Dante sitter hopböjd på sängskanten och hans blick är riktad på mig.
"Kom in och stäng dörren", beordrar han och tänder bordslampan.
Som Dante säger så går jag in och stänger dörren. Jag sätter mig bredvid honom på sängen. Lyset från bordslampan lyser nu upp rummet och Dante. Med sitt mörkblonda rufsiga hår och blå ögon ser han snygg ut och jag kan inte hjälpa att jag fallit för honom, att jag fått känslor för honom även om jag inte borde. Det är så mycket som säger emot det. Så fel. För det första så är det helt olämpligt att falla för en patient. Även om jag inte direkt jobbar på psykmottagninen så är jag student här. Det är här jag spenderar mina dagar för att lära mig så att jag en dag kan jobba här som legitimerad psykolog.
Hans skratt och leende har satt igång någonting inom mig. Det har fått mig att falla pladask. Jag har aldrig känt så här för någon förut. Han får mig att känna mig bra. Han är den största anledningen till att jag varje morgon ser framemot att komma hit.
"Visst tror du mig, Anita?" Hans mörka röst får mig att rysa.
"Det vet du att jag gör". Jag lägger min hand över hans.
"Jag är frisk. Du kan inte lyssna på folk som säger att jag är sjuk".
"Jag tror dig". Jag omsluter honom i en kram och så sitter vi en stund.

Jag vet inte vad det är som gör att jag tror på Dante. Han ser så oskyldig ut och jag ser i hans ögon att han säger sanningen. Han är min första kärlek. Han skulle aldrig ljuga för mig.
De säger att han har schizofreni, det är därför han sitter på psyk. Men jag tror dem inte.
Hans pappa hittade på allt och fick honom tvångsinlagd bara för att han inte orkade ta hand om sin son utan valde i stället att njuta av livet. Han ligger med prostituerade. Det är det han hellre gör än att ta hand om sin son. Och att han hittade på hela historien om att hans son är psykiskt sjuk. Det är i så fall hans pappa som är psykiskt sjuk.
När jag går förbi personalrummet står dörren på glänt och jag hör en röst. Jag ser in och där står en sköterska och pratar i telefon.
"Han är här. Jag informerar dig om allt".
Första tanken som slår mig är att det är Dantes pappa sköterskan pratar med. Vilken skitstövel! Han ringer för att kolla så att hans son fortfarande är här.
"Neeeej!". Skriket skär rakt igenom mig. Jag vill inte se vad det är som sker. Jag vill inte se det igen. För jag vet mycket väl att det är Dante som skriker.
Trots att jag inte vill se så vänds min blick ändå ditåt. Dante slår iväg medicinbägaren och förbereder sig för att springa men två vältränade vakter håller fast honom medan en läkare ger honom en spruta med lugnande medel. Hans kropp slutar rycka och jag ser hur den slappnar av. Hans blick riktas mot mig och även om jag står tjugo meter bort så ser jag att hans ansiktsuttryck  är fyllt med sorg och lidande. Synen får någonting att gå sönder inom mig och får mig att vilja gråta. Hur lång tid tar det för att en frisk person som bor på psyk faktiskt ska börja bete sig aggressivt? Tänk så många personer som intalar honom att han är sjuk och ger honom mediciner som han inte behöver.
Min handledare sa att det inte alltid är lätt att diagonisera schizofreni hos en person. Tänk om det hade skett en feldiagonisering? Det hon sa och det sköterskan sa när hon pratade i telefon får mig att koka av ilska. Dantes pappa hittade på hans symtom och utifrån det så blev han diagoniserad. Det var ingen som skulle tro Dante om han sa att det var hans pappa som hittat på allt. Men jag tror honom. Och det är viktigt att han vet det.
Försiktigt öppnar jag dörren till hans rum och stänger den efter mig. Han ligger blundades på rygg och hans armar är fastbudna i sängen. Hans blåa tröja ser fuktig ut och ansiktet blänker av svett.
Jag närmar mig honom och han öppnar ögonen.
"Jag kan inte stanna här. Jag måste härifrån. Du måste hjälpa mig", ber han och jag nickar samtidigt som jag rör vid hans arm.
Såklart jag ska ta honom ut härifrån.

Mörkret har lagt sig och jag smyger ut med Dante. Jag kan det här stället och vet precis hur vi ska ta oss härifrån. Det är inte svårt att rymma. Så länge man vet hur.
Vi springer hem till mig och i samma stund som jag låser lägenhetsdörren börjar vi skratta. Jag har aldrig hjälpt någon att rymma förut och det gav mig en sådan adrenalinkick. Hjärtat dunkar fort och jag kysser honom. Av ren impuls. Jag avbryter mig själv och ryggar bakåt.
Han lägger sina händer runt min nacke och kysser mig aggressivt.
Utan att avbryta det hetsiga kyssandet rör jag oss mot sovrummet. Jag drar hastigt av hans tröja och puttar ner honom på den välbäddade sängen. Jag tar av mig min tröja och slänger den åt sidan innan jag kliver upp på sängen. Hans läppar passar så bra ihop med mina. Tillsammans så utgör de en alldeles speciell känsla. Försiktigt så släpper jag hans läppar och kysser hans nacke ner mot bröstkorgen. Små nätta stön lämnar tyst hans läppar och jag kan inte låta bli att le.

Morgonljuset lyser upp sovrummet och sakta så öppnar jag ögonen. Sängen är obäddad där Dante sov och han ligger inte där. Paniken bubblar upp inom mig och jag reser mig upp. Jag drar på mig ett par mjukisbyxor och en stor T-shirt innan jag går ut i hallen.
"Dante?", ropar jag frågande och kan föreställa mig hur jag närmar mig köket och ser Dante ståendes där iklädd byxor och förbereder frukost.
Är det verkligen så folk gör eller är det bara i filmernas värld?
Jag hör snyftningar från badrummet och går dit. Där, på det kalla badrumsgolvet sitter Dante med knäna uppböjda och vaggar fram och tillbaka.
"Vad är det som hänt?" Jag sätter mig vid Dante och försöker hålla om honom men han föser undan mig.
"De kommer och hämta mig", snyftar han utan att se på mig.
"Vilka då? De på psyk?"
"Pappa kommer. Han vet att jag är här. Han ringde". Hans röst är fylld av panik.
"Vart ringde han?"
"Hit. På hemtelefonen". För första gången ser han upp på mig och hans ögon utlyser panik och är röda av gråt. "Han är så arg. Han kommer döda mig".
Jag reser mig upp och tar fram min mobil. Jag slår numret till Maria, min bästa vän. Det är någonting som inte stämmer här. Jag är rädd för att Dante ska skada sig men även rädd för honom.
"Jag har ingen hemtelefon".
Dante ser upp på mig och jag stoppar ner mobilen i byxfickan.
"Tror du att jag hittar på allt? Att allt finns i mitt huvud? Du är precis som alla andra!" Han ställer sig snabbt upp och går fram mot mig. Jag backar tillbaka och slår ryggen mot väggen.
"Nej det tror jag inte. Vi spenderade en fantastisk natt", säger jag och försöker vara lugn.
Hans händer omsluter min hals och trycker till. Det blir svårt att andas och reflexmässigt så försvarar jag mig som jag lärt mig på kursen i självförsvar. När hans grepp lättar så knuffar jag ut honom ur badrummet. Jag vrider om låset och sätter mig vid handfatet så att jag ser badrumsdörren. Skräcken fyller mig när jag ser badrumslåset vridas om och när dörren öppnas så slår hjärtat så snabbt att jag tror att det plötsligt ska stanna.
Den Dante som kommer in är inte samma som igår kväll. Han har något mörkt över blicken och han verkar galen. Jag vet inte längre vem han är. Vem den riktiga Dante är.
Han kommer mot mig och min blick fastnar på kniven i handen. Allting går så snabbt. Han är bara några centimeter från mig när polis och personal från psyket kommer in. Polisen greppar tag om hans armar och drar dem bakåt. De för ut Dante och det är det sista jag ser av honom.
Maria kommer fram och sätter sig på knä framför mig. Hon kramar mig och stryker mig över ryggen. Då vet jag att jag är i trygghet.

Tre veckor senare
Jag var så dum och naiv. Jag hade fallit och det hårt. Kanske skulle det göra mindre ont att falla från en bro.
Jag trodde verkligen på honom och jag lät mig luras.
Jag intalar mig själv att det inte var Dante som ville skada mig utan att det var hans sjukdom. Det var den som gjorde att han föreställde sig saker och fick honom att ljuga. Det var hans sjukdom som styrde över hans liv.
Jag ville sluta. Jag ville avbryta mina studier i psykologi. Det var min lärare som fick mig att fortsatta. Hon sa att alla gör vi misstag och att jag inte borde fatta beslut nu. Så hon beordrade mig att ta två veckor ledigt och sedan komma tillbaka. Och jag kom tillbaka.
Mycket kan förändras under två veckor. Jag fortsätter min praktik på samma mottagning och ser Dante dagligen. Han har blivit lugnare men han har ökad tillsyn. Allt efter att han försökt begå självmord två gånger.
Jag pratar inte med honom så mycket längre. Inte om någonting som inte rör mottagningen och hans välmående. Trots allt så vill jag att han ska leva och må bra. Fast han kanske aldrig kommer må bra. Men jag vill att han ska vara okej.