Min hemlighet.

Rickard

"När börjar skolan?", frågar farfar medan han bläddrar i DN.
"Den första september", svarar jag och betraktar honom. Några veckor kvar. Några veckor kvar att bestämma sig.
"Är det advokat du ska bli?"
"Det är tanken," svarar jag och tänker att det är en lögn. För jag tänker inte alls bli någon advokat. Det är inte det jag vill.
Det är väldigt svårt att komma in på juridikprogrammet och jag är placerad som reserv. Plats fyra. Så det finns en chans att jag kommer in. Med mina föräldrars kontakter skulle jag säkert komma in.
Om bara min familj kunde förstå att jag inte vill studera juridik. Jag vill inte bli advokat. Så typiskt att båda mina föräldrar är advokater och såklart att deras son också ska bli det. Det är självklart. Jag växte verkligen upp i en advokatfamilj där både mina föräldrar, farfar och morfar är advokater. Eller var. Men saken är den att jag sökte in till flera program och jag kom in på två. Mina föräldrar vet inte ens om att jag hade andra val, att jag ens tänkte på andra program. 
"Är det universitetet du ska börja?, frågar farfar utan att lyfta blicken från tidningen.
"Japp, Stockholms universitet"
"Hur lång tid tar det dit?"
"Tjugo minuter med tunnelbana". Jag har inget emot att hälsa på farfar på ålderdomshemmet men han ställer alltid så många frågor. Och ibland samma fråga igen efter tio minuter. 
Mer hinner inte farfar fråga innan mamma kommer in med kaffe. Hon häller upp till pappa, farfar och sig själv.
"Rickard vill du ha kaffe?"
Jag nickar till svars även om jag egentligen inte är så förtjust i kaffe. Men hos farfar dricker jag alltid kaffe. "Drick kaffe så blir du pigg och glad." Det är vad farfar alltid brukar säga.
Farfar lägger ner tidningen och mamma och pappa sätter sig ner vid bordet.
"Har du läst något intressant i tidningen idag, far?", frågar pappa och smuttar på sitt kaffe.
"Det står inte så mycket intressant. Jag bläddrar ju mest och läser de stora rubrikerna. Min syn har blivit sämre förstår du.
"Du kanske behöver nya glasögon?", säger mamma och biter på sin hallongrotta.
Jag ser på min familj. Här sitter de hos farfar i hans lägenhet på äldreboendet och fikar. Även fast jag är med så känner jag mig så frånvarande. Jag kan inte sluta tänka på det jag döljer för mina föräldrar.
"Varför är du så tyst Rickard?", frågar farfar och ställer ner kaffekoppen med darrade händer.
"Han befinner sig nog i sin egna lilla värld". Mamma tittar på mig och klappar lätt mitt knä.
Jag ler och smuttar på kaffet.
Efter några timmar är besökstiden slut och vi beger oss hem.
Efter tio minuters bilfärd kommer vi hem till vår trea. Medan jag studerar så får jag bo hemma men sedan får jag leta efter någonting eget. Så länge jag studerar juridik hjälper mina föräldrar mig ekonomiskt och stöttar mig. Men då kanske det är dags att skaffa någonting eget eller bo med någon annan. Jag är arton år och kan flytta hemifrån. Jag skulle kunnat gjort det direkt efter studenten men det blev bara inte av.

Dagarna går så fort och nu är der bara två veckor kvar.
"Har du fått schema än och kursliteraturlistan? Vi borde kanske åka ner till stan för att skaffa in saker som du behöver till skolan", när mamma tar upp skolan vill jag sjunka ner under jorden. Som tur så ser inte mamma mig. Annars så skulle allt vara så mycket svårare. Om det nu är möjligt.
"Nej, inte än", säger jag och känner hur snabbt hjärtat slår.
"Konstigt. Det är bara två veckor kvar".
"Mmmm", svarar jag bara.
"Jag måste gå nu. Jag har en ny klient. Vi får prata mer när jag kommer hem". Mamma lägger på innan jag hinner säga hejdå och jag blir kvar sittandes i soffan med ett fast grepp om mobilen. Jag har bestämt mig för vad jag ska studera. Jag har redan fått schema, har kurslitteratur och har börjat leta bostad. Allting i hemlighet, dolt för mina föräldrar.
Jag loggar in på facebook och ser att jag har ett nytt meddelande.

Hej!
Jag är Oscar, en kille på 18 år och jag såg ditt inlägg på Facebook om att du söker efter någon/ några att dela bostad med i Stockholm. Jag, tillsammans med två andra killar hyr en fyra och söker nu en till kille som är intresserad av att bo med oss.
Erik är 19 år och ska börja studera till högstadielärare.
Martin är 20 år och ska börja andra terminen på Journalistprogrammet.
Och så jag, Oscar, som studerar till förskollärare.
Vi är tre lugna och glada killar som fokuserar på studierna men har även väldigt roligt ihop. Gör gärna av dig.
/Oscar.

Att flytta in med främlingar kanske inte är så optimalt men jag har en stor chans att ordna någonstans att bo. Och dessutom så går Oscar förskollärarprogrammet. Kanske vi till och med hamnar i samma klass.
Just det ja, jag har bestämt mig för att bli förskollärare. Jag kan föreställa mig vad mina föräldrar skulle säga om det.
"Det är ett kvinnligt yrke. Att ta hand om andras barn är det värsta du kan göra. Ska du jobba med att passa barn? Du skulle ju bli advokat. Det är vår dröm".
Jag ser att Oscar är inne och öppnar chatten. Vi börjar skriva lite med varandra och han skickar bilder på dem och på lägenheten (som är en fyra). Killarna ser verkligen helt okej ut. De ser inte ut som dårar direkt. Och lägenheten verkar helt okej också. Vi ger varandra vårt nummer och när jag hör låset vridas om skriver jag ett hejdå till Oscar och att jag snart hör av mig.

Vid middagsbordet så berättar jag allt för mina föräldrar.
Jag berättade att jag inte skulle bli advokat utan att jag skulle bli förskollärare istället. Mina föräldrars reaktioner var precis som jag väntat mig. De tittade förvånat på mig som om jag tappat förståndet och inte riktigt visste vad jag pratade om. Senare kom pappas "men allt som jag hjälpt dig med. Allt jag gjort för att du ska ha det bra och din enda uppgift var att tänka på studierna. Du behövde inte göra någonting. Det är min dröm att du ska bli advokat. Precis som jag och din mor."
"Och jag har hittat en lägenhet nära campus som jag delar med tre andra killar", med det sagt så reste jag mig upp från matbordet och gick upp till mitt rum.
Nerifrån hörde jag mina föräldrar prata om mig. Varför kastade jag iväg en sådan chans att bli något? Vad gjorde de för fel?
Jag orkar inte lyssna mer så jag kopplar in mina hörlurar och öppnar upp Spotify på mobilen. 
När jag känner en hand på min axel hoppar jag till. Det är mamma.
"Jag vill inte att vi ska bråka men varför har du inte nämnt dina studieval tidigare?"
"För jag vet hur mycket mina juridikstudier skulle betyda för er".
"Det här är ditt liv och dina val. Vad du ön väljer så ska du veta att vi stöttar dig".

Två veckor senare flyttar jag in hos Oscar, Erik och Martin. Det visade sig att jag ich Oscar går i samma klass och vi alla fyra har blivit bästa vänner.
Mina föräldrar ser jag so ofta jag kan. Det märks att de inte är helt nöjda över mitt val men bär vi ses så brukar vi inte prata om skolan. Men det känns skönt att de accepterat mitt val.