Min hemlighet.

Joakim (del 2)

David parkerade bilen och stängde av motorn. Det var mörkt men billamporna hade avslöjat vart de var och så alla ljuslyktorna som lyste vid varje gravsten. De befann sig på kyrkogården.

"Vad gör vi här?" frågade Joakim medan Daniel hjälpte honom kliva ut bilen.

"Vi ska ta en promenad på kyrkogården. Är du rädd eller?" David ställde sig bredvid Joakim på andra sidan och tog ett fast grepp om Joakims andra arm.

Även om Joakim kände sig illa till mods så visade han det inte. Han var inte rädd för själva kyrkogården  utan nu var det David och Daniel som skrämde honom.

De gick längst gångarna och passerade gravstenar som ljusen lyste upp. Så stannade tvillingarna framför en öppen grav.

"Här blir perfekt. Har du med dig spaden från bilen?" David visade upp spaden som han tagit från bilen. Joakim hade inte ens märkt någonting.

"Varför behöver ni en spade?" Joakim blev allt mer rädd för tvillingarna. Han försökte komma från deras grepp och springa därifrån men de var så starka.

"Okej, Joakim. Kommer du ihåg vad vi pratade om?" Daniel tittade in i Joakims ögon och hade ett allvarligt ansiktsuttryck men såg ändå en aning road ut.

"Ja, jag kommer ihåg."

"Bra. Ikväll..."började Daniel och höjde ögonbrynen för att visa att Joakim skulle fortsätta.

"...har aldrig hänt."

"Bra. Men hur kan vi vara säkra på att du inte skvallrar?" David tog ett hårdare grepp om Joakims arm.

"Det kan ni inte. Ni måste lita på mig." Joakim svarade killarna med ilska i rösten. Han försökte i alla fall och hoppades på att hans rädsla inte skulle avslöja honom.

"Jag tror vi behöver skrämma honom ordentligt så att han inte vågar säga någonting.  Vad tror du om det, David?" Daniel släppte inte Joakim med blicken.

"Det borde vi, vi borde skrämma honom ordentligt", svarade David sin bror och log.

Efter några försök så lyckas Joakim komma ur deras grepp och springer så snabbt han kan mot vägen. Joakim sprang snabbt men inte tillräckligt snabbt. David sprang ikapp honom och slog honom i huvudet med spaden. Joakim föll pladask till marken.

Daniel gick ikapp och tillsammans drog de Joakims kropp tillbaka till platsen där de stod. De puttade ner Joakim i gropen och började skyffla ner jord.

Joakim återfick medvetandet och såg hur David stod med en spade och skyfflade ner jord. Ett ljud hördes när jorden hamnade på hans byxor och hans jacka. Han var nästan helt täckt i jord, från tårna upp till axlarna.

David stannade upp när han såg att att Joakim var vaken.

"Är du tillräckligt skrämd eller vill du ha lite mer?" David tittade noga på Joakim och han kunde se rädsla prägla hans ansikte och tårar på ögonkanten.

Joakim var för rädd för att svara. Killarna hade verkligen skrämt honom.

Daniel och David bestämde sig för att det var tillräckligt. De ville ju inte mörda honom. Killarna hjälpte Joakim upp och tillsammans så nästan släpade de Joakim till bilen där de satte honom i baksätet och körde iväg.

När de kom fram till sjukhuset stannade de vid entrén och utan att tvillingarna gick ur bilen så sa de åt Joakim att gå ur bilen.

"Kom ihåg att du inte får berätta det här för någon. Om du gör det så kanske vi begraver dig helt nästa gång."

Joakim kröp ur bilen och fram till entrén. Han lutade sig mot stenväggen och såg hur tvillingarna körde iväg innan han förlorade medvetandet.