Min hemlighet.

Emily

Det plingade ljudet från datorn får mig att flytta blicken från fönstret. Jag sätter mig ner på skrivbordsstolen och öppnar mailen. Ett nytt mail från Sabrina.

"Jag tänker inte tvinga dig till något men om det här verkligen är vad du vill så måste du berätta för dina föräldrar. De måste få veta. Du kan inte hålla det hemligt för dem."

Hon har rätt. Jag måste berätta men jag kan inte. Jag är rädd för hur de kommer reagera.

"Vi behöver nog prata. Ska vi ta en fika på Hattfabriken?" Jag skickar iväg sms:et och bara någon sekund senare får jag ett svar.

"Ses där om 5".

Jag springer ner för trappan, tar på mig skorna och tar min tunna kofta.
"Vart ska du?" Mamma ställer sig i dörröppningen från köket och håller på att torka en diskad bunke.
"Jag ska möta en vän".
"Vart då?"
"På Hattfabriken." Jag öppnar dörren och går ut i den friska luften.
När jag kommer fram ser jag att Sabrina sitter vid ett bord och väntar. Hon sitter med ryggen mot dörren och jag närmar mig bordet tyst. Jag ställer mig bakom henne och lägger händerna för hennes ögon.
"Hej Emily!". Sabrina ställer sig upp och vi kramar om varandra. Hennes blonda lockiga hår doftar äpple och jag blundar och drar in doften.
"Ditt hår luktar gott. Nytt shampoo?"
"Ja. Gillar du det?". Sabrina ler stort och sätter sig ner.
Jag ler och nickar lätt till svar. "Jag ska gå och köpa en kopp te. Vill du ha något?"
"Nej tack. Jag har redan te." Framför Sabrina står en rykande marinblå kopp.
Med en grön rykande kopp te sätter jag mig mitt emot Sabrina. "Jag tänkte att vi kan prata om mejlet du skickade."
"Du går visst rakt på sak."
"Jag vet. Förlåt. Hur mår du?"
"Du behöver inte be om ursäkt. Men jag mår bra. Och du?"
"Helt okej."
Jag tar Sabrinas hand och ser henne i ögonen. De mörkt gröna ögonen som glittrar och utstrålar glädje. För en stund så önskar jag att jag var lika modig som hon.
"Tack."
"För vad?
"För att du är du."
"Vem annars ska jag vara?" Ett litet skratt lämnar Sabrinas läppar.
"Ingen."
"Så du ville prata om mejlet? Såg dina föräldrar det?"
"Nej. Om de skulle ha sett det så skulle de inte släppa det i första taget". Om de hade läst ett mail där det stod att jag hade en hemlighet som jag måste berätta för dem så skulle de aldrig låta det vara. "Kanske vi kan prata om någonting annat".
"Det var ju du som ville prata om mejlet."
"Jag vet men inte längre."
"Så vad vill du prata om?" Sabrina lägger armarna i kors på bordet och ser på mig med ett brett leende.
"Om dig."
Sabrina ger ifrån sig ett lättsamt skratt. Jag älskar hennes skratt. Ljudet av det, hur hon ser ut när hon skrattar och hur lätt det smittar av sig.
"Du vet ju allt om mig. Jag har inga hemligheter du inte vet." Vi berättar allt för varandra. Allt.
"Kan vi inte gå ut en sväng?" Det jag vill göra och prata om kan jag inte göra här. Jag måste få komma ut.
"Visst".
Vi lämnar muggarna på en bricka på väg ut och vi går ut i det soliga vädret.
"Förlåt" säger jag när vi går genom parken.
"För vad? Du har väll inget att be om ursäkt för."
"Jo det har jag. För att jag är feg och rädd. Jag vågar inte ens berätta för mina föräldrar. Jag vågade inte ens erkänna det för mig själv. Att jag är annorlunda."
"Du är inte annorlunda. Du är precis samma Emily som för ett år sedan, som för två år sedan."
"Mina föräldrar är inte så accepterande. Inte som dina."
"Jag är säker på att de kommer förstå. De är dina föräldrar och kommer älska dig oavsett vad."
Vi stannar vid ett stort träd och förutom oss så är parken nästintill folktom förutom några lekande barn och människor som är ute och går med hundar. Här vid trädet så är det inte lätt att se oss. Vi är dolda.
"Jag är glad att jag har dig. Jag älskar dig". Jag hade inte tänkt uttala de orden men nu när jag sagt dem så inser jag att det är sant. Jag älskar henne.
"Och jag dig."
Jag smeker varsamt och mjukt hennes kind med min hand och fortsätter dra fingrarna genom hennes hår. Jag håller kvar handen runt hennes nacke och för hennes huvud långsamt mot mitt innan jag låter våra läppar mötas i en öm och passionerad kyss.
Det är min ringsignal som avbryter vår kyss och jag backar tillbaka för att svara.
"Hej mamma".
"Kommer du hem för att äta middag?" Middag? Jag kollar på armbandsklockan och ser att tiden gått mycket fortare än jag trott.
"Jag är fortfarande med Sabrina..."
"Du kan väl fråga henne om hon vill äta hos oss?" avbryter mamma och jag frågar Sabrina om hon vill äta hos oss. Sabrina nickar till svar och jag svarar mamma att vi är på väg innan jag lägger på.
När vi kommer ut ur parken släpper jag taget om Sabrinas hand.
"Är du rädd för att någon ska se oss hålla hand?" frågar Sabrina och jag kan inte undgå att tycka hon låter en aning sur.
"Jag är inte rädd för att någon ska se oss." Eller egentligen så är jag nog det. Men jag vet att det inte är rättvist för Sabrina. "Okej. Ja, jag är rädd för att någon som jag eller mina föräldrar känner ska se oss berätta det för dem innan jag hinner göra det." Om någon skulle berätta det här innan jag får chansen så vet jag inte vad jag skulle göra. Det skulle vara det värsta. "Förlåt".
"Sluta säga förlåt så mycket. Jag kände precis samma sak innan jag berättade för mina. Men jag antar att det var lättare för mig då mina föräldrar är öppna mot allting. Min äldre bror är ju homosexuell, min yngre bror är bisexuell och min syster transsexuell. Så när jag berättade att jag gillade tjejer så var det inte alls förvånande utan det viktigaste för de är att jag är lycklig".
På ett sätt så avundas jag Sabrina och hennes familj. De kan verkligen prata om allt och alla är så trevliga. Det verkar vara så lätt för dem. Deras föräldrar accepterar verkligen sina barn för vilka dem är.
Middagen är precis en vanlig middag. Vi pratar om vardagliga saker och har det trevligt. Men just nu så är Sabrina bara min vän. Det bästa är att jag berättar för mina föräldrar ensam utan att Sabrina är här.
När Sabrina gått hem hjälper jag mamma och pappa att plocka av från bordet.
"Sabrina verkar trevlig" säger pappa medan han plockar bort glasen.
"Det är hon" svarar jag och kan inte låta bli att le.
"Du gillat henne, va?"
"Ja det gör jag" svarar jag och blåser ut ljusen. Mer än en vän.
När allt från bordet är undan plockat sätter jag mig på soffan i vardagsrummet och funderar över hur jag ska berätta för mina föräldrar. Problemet är att hur mycket jag än funderar så kommer jag inte på rätt sätt att berätta det på.
"Vad tänker du på?" Jag rycker till av pappas röst och han sätter sig ner bredvid mig.
"Inget" svarar jag och ler. "Eller jo, det är en sak jag måste berätta för dig och mamma." Där släppte jag granaten.
"Laura, kommer du hit ett tag?"
Efter att pappa ropat på mamma kommer hon in och sätter sig i fåtöljen. "Vad är det?"
"Emily har någonting att berätta för oss." Nu känner jag mig bara mer stressad och pressad till att berätta. Jag kan inte ens se dem i ögonen. "Vad är det Emily? Du har verkat så frånvarande och uppdskakig på sistone. Är det droger?"
Jag kan inte tro att pappa ens kan tro att jag skulle hålla på med droger men ändå så andas jag ut att han inte menade mig och Sabrina. Det betyder att han inte vet.
Jag skakar lätt på huvudet medan jag fortsätter titta ner.
"Vad är det då?". Den här gången är det mamma som frågar.
Kom igen, Emily. Bara säg det.
"Jag är homosexuell." Där så kom explosionen.
Jag ser upp och möter mina föräldrars uttryckslösa ansikten. Det här var som jag hade förväntat mig. Nej, värre. Tystnaden var värst.
"Det är nog bäst om du går upp rill ditt rum", säger mamma med en kylig röst och utan att tveka går jag uppför trappan. Men jag går inte in till mitt rum utan sätter mig på översta trappsteget.
"Vad ska vi göra?," hör jag mamma säga.
"Det finns nog inte någonting vi kan göra."
"Hur ska vi fixa det här?"
"Det finns ingenting att fixa. Det här är vem Emily är. Hon är fo vår dotter som vi älskar."
"Men det är fel."
"När vi satt på soffan visste jag inte vad hon skulle säga. Att hon kanske är gravid eller håller på med droger men hon är frisk och glad och det är allt som räknas."
"Vad gjorde vi för fel?"
Jag orkar inte lyssna mer utan går in i mitt rum och stänger dörren. Jag vill inte ens tänka på allt jag hört. Hur kan de tro att de har uppfostrat mig fel och att jag har ett problem de kan fixa? Eller det är i alla fall vad mamma tycker. Att det är fel.
Jag ligger på mage på min säng och bara ser ut. När jag hör knackningar på dörren sätter jag mig upp och pappa kommer in. Han sätter sig bredvid mig på sängkanten och håller om mig. Jag lutar huvudet mot hans axel och känner hur tårar sakta rinner nerför mina kinder.
"Mamma kommer förstå. Hon behöver bara tid." Jag kramar om pappa och tackar honom för att han förstår. Att han förstår och accepterar mig som jag är.